Da Capo. De som utser Nobelpriset har återigen givit sitt godkännande till en halvdan författare, precis som förra året - valet av österrikiska Elfriede Jelinek. De hävdar journalisten Chrisopher Hitchens.
Da Capo. De som utser Nobelpriset har återigen givit sitt godkännande till en halvdan författare, precis som förra året - valet av österrikiska Elfriede Jelinek. De hävdar journalisten Chrisopher Hitchens.

Kommunisternas finaste medalj

Publicerad
Uppdaterad
"Förra årets val av en medioker österrikisk stalinist vid namn Elfriede Jelinek skapade reaktioner till och med i Stockholm.
Och Dario Fo? Vad kan man över huvud taget säga - mer än att det uppenbarligen är full fart på det absurdas teater.
José Saramago kan förvisso skriva - precis lika mycket som Elfriede Jelinek inte kan det - men man har svårt att låta bli att misstänka att han knappast hade varit påtänkt utan sitt ståndaktiga (och även efter 1989 fortsatta) medlemskap i det ovanligt urspårade portugisiska kommunistpartiet."
Det skriver brittiska journalisten CHRISTOPHER HITCHENS.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Christopher Hitchens
Utan några invändningar från författaren själv beskrevs Harold Pinters tidiga författarskap som "det absurdas teater". Men det har överlåtits på medlemmarna i Svenska Akademien att göra denna term postmodern och därmed tömma den på all ironi. Deras val av Pinter är en absurditet fullständigt befriad från drama: en rak och brackig förkärlek för det groteska. "Jag har ingen aning varför jag fick priset", sa författaren när han nåddes av nyheten. Detta berättigade tvivel visade för en kort stund hans gamla skepnad. Men för att gå rakt på sak, varenda tänkande människa vet exakt varför han var årets vinnare i en tid när till och med en person med genomsnittlig läsvana hade kunnat föreslå Salman Rushdie, Philip Roth eller Orhan Pamuk. Precis av samma skäl som man belönade Jimmy Carter med "Fredspriset" i ett försök att förstärka förlägenheten inom Bushadministrationen, är denna löjeväckande hyllning av en tredjerangens föredetting till dramatiker motiverad av en pseudointellektuell europeisk fientlighet till regimskiftet i Irak. Enligt Akademiens klumpigt formulerade fraser frilägger Pinters dramatik "avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum". Låt oss enas om att hans tidigare pjäser - han har inte producerat någonting värt att uppmärksamma sedan 60-talet - faktiskt exponerar det obekväma förhållandet mellan det banala och ondskan. Men tillåt mig citera en strof från en dikt han skrev i januari 2003 kallad "God Bless America": "Here they go again,/The Yanks in their armored parade/Chanting their ballads of joy/As they gallop across the big world/Praising America's God." (Här kommer de igen/Jänkarna med sin bepansrade parad/Sjungandes sina glädjesånger/Medan de skuttar fram genom den vida världen/Prisandes Amerikas Gud.") Den här och andra liknande verser belönades med Wilfred Owen-priset av en brittisk jury. När jag läser Owens egna ord om krigets bedrövligheter märker jag hur svårt det är att hålla tillbaka tårarna. Men när jag går igenom Pinters ord på samma tema är det svårt att nå slutet utan att antingen gapskratta eller spy. Den blotta barnsligheten i detta material utgör på pricken en kombination av banalitet och ondska: en förkärlek för diktaturer nedkletad med obsceniteter och enfald. (Och bör jag tillägga hoprafsad av en man som hjälpt till att grunda den internationella kommittén för Slobodan Milosevics försvar.) Man har funnit mer klarsyn och mer kvickhet på väggarna till offentliga toaletter - av den typ som tecknas i Pinters tidiga försök "The caretaker" (1959). Svenska Akademien tillät Borges och Nabokov att gå i graven utan utmärkelser samtidigt som man uppmärksammat författare som det är svårt att minnas utan att rygga tillbaka. Förra årets val av en medioker österrikisk stalinist vid namn Elfriede Jelinek skapade reaktioner till och med i Stockholm. Och Dario Fo? Vad kan man överhuvudtaget säga - mer än att det uppenbarligen är full fart på det absurdas teater. José Saramago kan förvisso skriva - precis lika mycket som Elfriede Jelinek inte kan det - men man har svårt att låta bli att misstänka att han knappast hade varit påtänkt utan sitt ståndaktiga (och även efter 1989 fortsatta) medlemskap i det ovanligt urspårade portugisiska kommunistpartiet. Precis som med fredspriset har litteraturpriset kommit att ungefärligen motsvara värdet av en resolution från FN:s kommission för mänskliga rättigheter. De tillfälliga undantagen - jag skulle vilja nämna sir Vidia Naipaul hans giftiga politiska åsikter till trots - framhäver endast den allmänna vänstervridningen och medelmåttan i skarpare relief. Och vänstervriden medelmåttighet har blivit en del av Harold Pinters utbud. Är det verkligen troligt att en församling av rätttänkande skandinaver skulle ha hedrat en man som högljutt hävdade att massmordet i New York den 11 september var en rättfärdig "vedergällning"? En man som beskrev den folkmordsanklagade krigsförbrytaren Milosevic som sann ledare för det "Jugoslavien" som denne samtidigt bröt ned, rensade och förstörde? En man som sa att George Bush och Tony Blair var "terrorister" medan Saddam Hussein inte var det. Även i sin alltmer haltande och slafsiga litterära produktion viger Harold Pinter politisering med brist på bildning. Hans usla pjäs "Mountain language", bortmotad för ett drygt decennium sedan, riktade uppmärksamheten mot kurdernas situation. Men intresset sinade så fort som ämnet tog sig över Natos gräns: turkiska kurder gick an, men Pinter skulle kämpa som en vettvilling mot alla försök att befria deras bröder och systrar i Irak. Milt tillrättavisad av USA:s ambassadör i London för att ha kallat den amerikanska administrationen "ett blodtörstigt vilddjur" (här citerar jag Pinters egen berättelse) svarade han: "Allt jag kan säga är: Ta en titt på Donald Rumsfelds ansikte och saken är klar." Är det allt han kan säga? Ja, tydligen. Personligen har jag mina egna meningsskiljaktigheter med försvarsministern, men den här sortens retorik är både patetisk och elakartad på en och samma gång. En luxuös litterär-politisk salong, initierad av Harold Pinter och hans fru lady Antonia Fraser för att protestera mot den Gulag-liknande atmosfären under Thatchers styre, sägs ofta ha upplösts på grund av den omilda skildringen i medierna. Tvärtom: Jag känner många människor som brukade besöka denna "salong" och jag kan meddela att den skingrades på grund av de irrationella vredesutbrott och hysteriska haranger som hade sitt ursprung hos värden själv - nu bekransad för sitt höga kall. Är detta deprimerande? Händelsevis råkar jag inte tycka det. De som utser Nobelpriset har återigen givit sitt godkännande till en halvdan författare; en fattig mans Beckett, en man som är mest hyllad för de långa stunder av tystnad som avbryter hans sceniska "dialog", en man som inte skulle ha något rykte överhuvudtaget om det inte vore för det närmast osannolika innehållet i hans offentliga uttalanden. Låt oss hoppas att den dagen närmar sig då Nobelpriset är en lokal och provinsiell tilldragelse. I synnerhet vad gäller synen på fred och litteratur - två ämnen som borde angå alla seriösa människor - har priset självt hamnat i det absurda. Låt oss avböja vår sanktion av denna galenskapens guldmyntfot och se vad som händer. Låt oss också hoppas att en lång tystnad sänker sig över denne skurkaktiga skrävlare som alltför länge gjort sig bred där uppe på scenen. CHRISTOPHER HITCHENS

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag