I takt med IS sönderfallande kalifat har EU:s säkerhetskommissionär Julian King varnat för att stridshärdade jihadister i högre utsträckning återvänder till Europa. För svensk del har frågan därmed åter väckts kring hur återvändande jihadister ska hanteras.
Idag har omkring 140 personer återvänt till Sverige efter att ha varit anslutna till IS och liknande grupper. För de som inte kan åtalas blir det en kommunal angelägenhet hur dessa individer ska hanteras.
I Lund framhöll den lokala samordnaren nyligen att kommunen kan tänka sig att bistå med exempelvis försörjning, boende och sysselsättning till återvändande jihadister som vill lämna extremismen.
Detta har av flera tolkats som att de daltar med terrorister och hanterandet åskådliggör ett moraliskt dilemma som berör fler kommuner.
LÄS MER: Låt inte rädslan för terrorism ta över
Sverige har haft en lagstiftning och tillämpning som inte förmått att åtala och lagföra de jihadister som återvänt. Endast två återvändare har blivit dömda – detta då de hade sparat ett videoklipp där de medverkade i två halshuggningar. Resterande har kunnat återvända utan juridiska konsekvenser. Det är därför viktigt att de granskas av berörda myndigheter för att klarlägga deras status, särskilt i de fall det inte handlar om bevisade brottslingar men ändå inte kan uteslutas att de utgör en fara för samhället.
Under senare år har lagstiftningen stramats åt, men det finns goda skäl att tro att det fortsatt kommer att vara svårt att åtala återvändare i närtid. Vi riskerar en utveckling där de flesta IS-krigare återvänt innan en tillräckligt skärpt lagstiftning hunnit träda i kraft, vilket medför att problematiken inte landar hos Kriminalvården utan i knäet på landets kommuner.
Kommunerna ställs inför ett dilemma där det å ena sidan är bättre ur ett säkerhetsperspektiv att samhället upprätthåller kontakt med återvändare i olika former än att de släpps vind för våg som osäkrade handgranater. Å andra sidan löper de risk, inte minst vid mindre välformulerade uttalanden, att framstå som att de belönar återvändande jihadister. För att upprätthålla en folklig förankring för det förebyggande arbetet med avhoppare är kommunernas kommunikation i denna fråga betjänt av tydlighet och att inte skapa utrymme för misstro.
Det skulle behövas nationella riktlinjer avseende avvägningen mellan repression och återintegrering/vård, med syfte att riskminimera oönskade samhällskonsekvenser.
Antalet avhoppare i ordets rätta bemärkelse har än så länge varit synnerligen få i Sverige. I praktiken kommer arbetet troligen handla om att hjälpa de som vill lämna jihadismen med administrativa sysslor till exempel i form av att fylla i blanketter och vid olika myndighetskontakter, se till att de tar sig till Arbetsförmedlingen samt att bistå med hjälp för att bearbeta komplexa psykiska trauman. Det senare framför allt riktat mot de mindre barn från Sverige som växt upp i kalifatet och en värld marinerad i extremt våld och därefter ska påbörja förskola och skola i Sverige.
LÄS MER: Ta inte för givet att alla är terrorister nu
Den kommunala hjälpen bygger dock på frivillighet. När ideologiskt hårdnackade jihadister inte vill samarbeta och fortsätter att radikalisera andra, vad gör kommunen då? Arbete eller bostad löser varken djupa trauman eller ideologisk fanatism. Problematiken handlar om betydligt mer än rent materiella spörsmål.
Det vore således en välgärning om landets kommuner framöver är tydliga i sin kommunikation för att undvika pseudodebatter där de ger sken av att kasta skattepengar och förmåner över terrorister, utan i stället vara tydliga gentemot medborgarna med att det aldrig ska finnas en gräddfil för återvändande jihadister.
Peder Hyllengren
Terrorismforskare vid Försvarshögskolan
Premium
Premium
Premium