För 8 år sedan var jag på plats i Washington på valkvällen. Stämningen var febrigt elektrisk och det var smått magiskt att se USA välja Barack Obama till president. Jag tror att världen kommer att se tillbaka på åren med honom i Vita huset med ömhet och stor respekt. Det görs inte ledare av hans karaktär så ofta numera.
I går kväll hade jag så innerligt önskat att kvinnan jag har beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, skulle spränga det tjockaste av alla glastak. Hon som har varit en förebild för mig som utrikespolitiker.
Hon som har varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken har varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal. Jag tänker på henne nu och den sorg, den besvikelse och den tomhet hon måste känna. Att vara så nära, men ändå inte nå målet.
LÄS MER: Hur kunde vi ha så fel om Donald Trump?
För det är sorgens natt här i Washington. Besvikelsens morgon hemma i Stockholm. En tomhet globalt. En oro över vad en president som retoriskt spritt hat/sexism/islamofobi/antisemitism/rasism/fördomar/säkerhetspolitisk osäkerhet under valkampanjen i en farlig politisk cocktail som ingen nu vet hur den kommer att blandas i praktiken.
Men en sak vet jag säkert. Liberala partier behövs mer än någonsin. Liberala värderingar behöver försvaras mer än någonsin. Liberala segrar måste försvaras mer än någonsin tidigare.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (L)
