Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klassföraktets lömska uttryck

POSITIONERING. "Klassföraktet kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medelklassens ­problem", skriver Malin Nauwerck. Foto: Privat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

SVT-intervjun med den sverige­demokratiske lokalpolitikern som långsamt och tvekande argumenterade för bevarandet av den svenska kulturen, fornminnen, "ja som till exempel julafton och midsommar­afton" blev snabbt en youtube-­klassiker.

Den märkliga formuleringen om julafton var kanske en anledning till det, men det handlade också om lokalpolitikerns uppenbarelse, hans kläder, den flackande blicken och de stapplande formuleringarna. Glappet mellan Oss som inte ­röstar på SD och dessa Andra blev plötsligt tydligt. Fienden tog form och det var en fiende som vi kunde skratta åt.

 

I Storbritannien kastades nyligen en brandfackla in i en redan infekterad klassdebatt. Det var Owen Jones bok "Chavs - the demonization of the working class".

Ordet chav tros stamma från romani och betyder ursprungligen "barn" eller "ungdom", men har blivit en vanlig beteckning för en förvildad, främlingsfientlig och oansvarig underklass. Jones bok kan beskrivas som ett stycke popsociologi där den offentliga bilden av chavs ställs mot den sociala utvecklingen i Storbritannien. Bland annat visar Jones hur det brittiska samhället, där Labours och Tories politiker fostras sida vid sida i samma privatskolor, marginaliserar de för arbetarklassen mest angelägna politiska frågorna som handlar om trygghet och arbete. Alternativet för många blir främlingsfientliga British National Party.

Svenskan har inget ord som motsvarar chav - denna nedlåtande term för människor med låg social status. Men samtidens språk avslöjar ändå mycket om vår begreppsvärld och ideologi.

De ord som fungerar som förlängning av "arbetslinjen" utgör bra exempel. En människa som är sjuk definieras som "icke arbetsbar", "saknar anställningsbarhet", är "den som inte arbetar". Samma logik följer uttrycket "välfärdens medarbetare" vilket måste förstås i förhållande till dem som inte bidrar utan utnyttjar. Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som "vårdval" och "pensionssparande" - ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens "arbets­villighet" och förmåga att ta "ansvar" eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös - olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

 

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med "arbetslinjen" cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. "De som inte arbetar" har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som "Du är vad du äter" och "Lyxfällan".

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos "nyliberalerna" likväl som hos "kulturvänstern".

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.

 

MALIN NAUWERCK

Malin Nauwerck är doktorand i litteraturvetenskap, kritiker och medlem i Tidens redaktion.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!