Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klassamhället syns bäst över helgerna

Stig-Björn Ljunggren. Foto: Patrik C Österberg / PATRIK C ÖSTERBERG / IBL/IBL PATRIK C ÖSTERBERG /
Foto: Shutterstock.

Det finns en stor grupp människor som tillhör den verkliga arbetarklassen, nämligen service- och vårdyrken. Det är folket som jobbar 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Så här över jul och nyår kan vi konstatera att det finns två slags människor i vårt land. De som jobbar och de som inte jobbar. De som har anställning men inte jobbar mer än nödvändigt över storhelger tillhör de överordnade i samhället, som genom vårt jämlikhetssystem förenas med de arbetslösa som heller inte - av förklarliga skäl - gör många knop.

Däremot finns en stor grupp människor som tillhör den verkliga arbetarklassen, nämligen service- och vårdyrken. Det är folket som jobbar 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan.

De som förr kallades proletärer benämns i dag Tjugofyra-Sjuorna. Några kännetecken för dessa är att de får behålla sitt arbete så länge de ställer upp på arbetsköparens villkor. Det gäller att vara flexibel när arbetsordningen bryts av att någon är sjuk – den anorektiska organisationen har nämligen inte fler schemalagda än vad som krävs för att hålla i gång verksamheten under ideella förhållanden, det vill säga att ingen är sjuk. Men eftersom folk blir sjuka måste också extrapersonal kallas in. Och om du inte ställer upp när telefonen ringer så ringer den inte nästa gång.

Ett annat kännetecken är också att du ska vara positiv oavsett hur jävligt det är. Att vara i servicebranschen innebär att sjunga samtidigt som du simmar uppströms. Således. Klassamhället syns som bäst över helgerna. Och vilken tacksamhet visar då de lediga gentemot de som jobbar?


LÄS MER: Dags att slopa OB-tillägget för fler jobb

 

Deras löner hålls på en nivå som andra betraktar som ideellt skadestånd, även om det är helgarbete. De som inte jobbar ligger dessutom ofta bakom de ständiga omorganisationer som kräver svällande mellanchefsmidjor och klart signalerar vem som bestämmer och vem som lyder.

Och om någon som tillhör Tjugofyra-Sjufolket ändå får lite ledigt denna storhelg så erbjuder biograferna det slutgiltiga erkännandet från etablissemangets drömfabrik, exempelvis den om ”101-åringen”, som hade premiär på juldagen.

Den filmen, liksom föregångaren, är ett bra exempel på hur den härskande klassen pissar de offentliganställda i örat. De framställs som lata, indolenta och inkompetenta. Chefen för servicehuset som 101-åringen tidigare rymt från är inte bara enfaldig, utan har också en dialekt som är tänkt att understryka hennes oduglighet.

Folk som i biljettluckan är fega och osjälvständiga. För att inte tala om den klantiga och lite slöa polisen, som gör tydligt att problemet med svensk polis inte är organisationen eller polischefen, utan betydligt allvarligare.

Den samlade bilden som filmerna ger av de offentliganställda är knappast det tack som Tjugofyra-Sjuorna förtjänar.


LÄS MER: Jobba i vården innan du yttrar dig om OB

 

Stig-Björn Ljunggren

S-märkt statsvetare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!