Stockholms viktigaste trafikplats heter Slussen. Den sväljer varje dag hundratusentals resenärer från nästan alla delar av Storstockholm antingen de kör bil, åker tåg, tunnelbana eller buss, cyklar eller bara går. Alltsedan den byggdes har Slussen beundrats för sin geniala konstruktion – klöverbladets slingor som låter trafiken flyta i skilda plan med ett minimum av platser där trafikströmmarna måste korsa varandra.
Med åren blev Slussen gammal och sliten. Den måste renoveras eller byggas om. Renoveringen uppsköts eftersom en vision växte fram bland beslutsfattarna och arkitekttävlingarna följde varandra. Visionen bestod i att den gamla trafikplatsen skulle rivas för att ge plats åt en ny stadsdel med affärer (minst en galleria), kontor, restauranger och parker. Den skulle ha ett torg, en mötesplats för kultur och kommers med vidunderlig utsikt över både Saltsjön och Mälaren. För två år sedan togs beslutet med en rösts övervikt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset. Oppositionen tyckte att det blev för dyrt.
Projektet ”Nya Slussen” utsattes även för annan kritik. Eftersom klöverbladet försvann måste norr- och södergående trafik gå över en åttafilig bro (som tar bort mycken torgyta och syns mer än allting annat i Nya Slussen) och den öst- och västgående i en tunnel (som har både mötande och korsande trafik och egentligen är olaglig). Ändå måste man slopa den direkta vägförbindelsen med Gamla stan. Mötesplatsen för kultur och kommers blir en märklig skapelse i två nivåer med en höjdskillnad på 11 meter. Hiss ska emellertid finnas, utlovar de ansvariga.
Allt detta kan ses som estetiska svagheter, öppna för personliga åsikter (utom biltunneln som är ett säkerhetsproblem). Den fina utsikten finns ju kvar fast bara över vattnen – Söders höjder syns inte mer. Men mest besvärande för Nya Slussen som trafikplats är att den inte har någon plats för alla de bussar som varje dygn fraktar tiotusentals medborgare mellan Slussen och Nacka-Värmdö (och ska frakta ännu fler när Saltsjöbanan stannar i Henriksdal). Tanken att spränga in en bussterminal i Katarinaberget har mött motstånd både i miljödomstolarna och hos bergets ägare, som gjort klart att de inte tänker sälja sig frivilligt. Tvivel finns på att Stockholms kommun skulle vinna en process om tvångsförsäljning med samhällsnyttan som argument: på den mark vid Saltsjön där bussterminalen utan problem kan placeras ska ännu en galleria byggas.
Hopp om att detta starkt ifrågasatta projekt blev föremål för en grundlig omprövning väcktes när dess främste pådrivare finansborgarrådet Nordin ersattes av socialdemokraten Wanngård. Hennes parti hade ju varit emot. En expertgrupp tillsattes också efter valet för att granska projektet. Men den fick snäva direktiv, några alternativ till Nordins Slussen skulle inte granskas, och kort om tid, 10 veckor inklusive julferier. Resultatet blev också därefter. Biträdande finansborgarrådet Jan Valeskog (S) kunde enligt Stockholms Tidningen utbrista: ”Nu kan Slussenbygget ta fart!”
Jag tror att många socialdemokrater frågar sig vad som fått ledningen för Stockholms partidistrikt att göra denna helomvändning, från nej för två år sen till entusiastiskt ja. Det kan inte vara kostnadsutvecklingen; notan lyder nu på 10 miljarder i stället för 8. Inte heller risken för att Nya Slussen byggs utan en fungerande bussterminal men med en trafikfarlig tunnel. Eller att navelsträngen till Gamla stan via Kornhamnstorg måste klippas av.
Så varför denna brådska för en ny regim att utan ens en tankepaus ta över misstag begångna av den förra? Standardsvaret är att Slussen har diskuterats länge nog. Nu måste man visa handlingskraft!
Det sägs att makthavare gärna vill bygga monument för att bli ihågkomna. Den nya trafikplatsen måste, hur den än byggs, tjäna en växande storstad i åtminstone ett halvt sekel. Stockholms befolkning kommer att minnas vilka som ansvarade för att den inte fungerar. Således, tänk en gång till. Det finns alternativ som skulle fungera.
