REPLIK. Klimatalliansen lyfter den existentiella frågan om klimatet högst upp på agendan. Timbros Ellen Gustafsson väljer att benämna detta ”extremism” och begår därmed två misstag. För det första ligger extremismen i knät hos den som väljer att vara passiv i en kris. För det andra förminskas rörelsens medlemmar, även de många borgerliga.
Världen brinner och Ellen Gustafsson tycks befinna sig på månens baksida. Ett ständigt ökat uttag av naturresurser på en ändlig planet, för att föda en till synes omättlig konsumtion, är förstås omöjligt. Självklart måste den begränsas.
Vi hinner inte satsa på kärnkraft
Redan i år behöver Sverige minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent och elektrifieringen ska accelerera avsevärt. Att då förlita sig på utbyggnad av kärnkraft är som att satsa pengar på en pudel i ett greyhoundlopp. Det måste gå snabbt och de hållbara tekniker med kortast leveranstider är vind- och solkraft.
Klimatkatastrofen är en fråga om överlevnad och den avgörs NU. Lyckas vi inte med det, blir allt annat irrelevant.
Självklart behövs gruvor i omställningen och ännu bättre är det när ovanliga jordartsmetaller kan utvinnas ur restprodukter av existerande gruvbrytning. LKAB:s kommande projekt i Luleå med utvinning av apatitkoncentrat ur gruvavfall är ett positivt exempel.
Allt annat blir irrelevant
Klimatkatastrofen är här. Tiden så oerhört knapp. Det finns ingen plats för ideologiserande och svartmåleri. I Australien vann ”Teal Independents” en stor seger på löften om att ta sig an vår gemensamma existentiella kris. Timbros egen essäist Csaba Bene Perlenberg skriver att ”om man gör avgörande frågor likt klimatfrågan irrelevanta, blir man snabbt irrelevanta som politisk kraft” (Smedjan 25/5). Det är inte alls konstigt. Klimatkatastrofen är en fråga om överlevnad och den avgörs NU. Lyckas vi inte med det, blir allt annat irrelevant.
Klimatalliansens talespersoner
William Grönlund
Pontus Bergendahl
Gudrun Schyman
