DEBATT. Mönstret är i dag klart som korvspad: Så fort ett EU land drabbas av problem så upprepar Bryssel universallösningen mer pengar och makt till EU.
I Sverige följer sedan alltid lite spelat motstånd från statsförvaltningen. När dansen är slut har Sverige ändå alltid vikt ner sig.
Svenska skattebetalare ska likväl vara nöjda och glada, heter det, eftersom dessa samtidigt får en höjd ”rabatt”.
Det PR-drivna ordkrumbuktandet handlar om att porträttera EU-hövdingarna som generösa för att deras avgiftskrav inte varit ännu större. Precis så här har det gått till under det nu kvartssekel långa svenska EU-medlemskapet.
45 miljarder
En svensk medlemsavgift som startade på 11 miljarder, vid EU-inträdet år 1995, har precis ökats till 45 miljarder. Droppvis har också alltmer väljarmakt, varje år, transfererats till en icke-folkvald kommission i fjärran land.
Gällande det senaste fördjupningsförslaget, coronafonden, så vägrar EU-imperialisterna att medge att coronafonden ytterst handlar om att ge ännu mer konstgjord andning åt Sydeuropas sedan länge regelvidrigt överbelånade medlemsländer.
För att därigenom rädda Europas tickande bomb – europrojektet.
Internationellt samarbete ja tack, men inte på vare sig demokratins eller det icke-europeiska samarbetets bekostnad
I åratal har vi redan upplevt att fåtalet nettobidragsbetalare – medlemsländer som Sverige som i relativa termer skött sin ekonomi – pressats att lösa ut medlemsländer som inte skött sin ekonomi.
Trots att ursprungsidén bakom rivandet av Europas ekonomiska murar bottnade i specialiseringstanken: att medlemsländer ska tillåtas skörda frukterna av ekonomisk skötsamhet snarare än betraktas som övriga medlemsländers spargris.
En sådan kompetensfrämjande incitamentsstruktur skulle bidra till ökad tillväxt för alla.
Ingen slump
Europaprojektets ursprungliga fredstanke hade precis samma klangbotten. Demokratiska länder med vitala handelsband startar sällan krig med varandra.
I kölvattnet av andra världskriget var det inte tu tal om att inkräkta på den nationella demokratiska suveränitet som miljoner européer just dött för att bevara.
Det är nu nödvändigt att medvetet titta bort för att missa att det blivit pannkaka av både den ekonomiska vitaliteten och demokratirespekten.
Ekonomiskt har EU blivit alltmer interventionistiskt, statiskt samt protektionistiskt mot omvärlden. Det är alltså ingen slump att Europa började gå ekonomisk kräftgång långt före coronakrisen.
Ny frihandelsunion
Sprickan mellan förvaltningskast och folk har inte varit så djup sedan fördemokratisk tid. Det enda stora medlemsland som sökt nedbantningsreform, Storbritannien, har lämnat efter att ha blivit helt bortkollrat i Bryssels Kafkaliknande byråkratiska labyrinter.
Sverige bör nu också kasta in EU-handduken samt sedan omedelbart göra gemensam sak med länder som Storbritannien, Schweiz och Norge för att bygga en renodlad frihandelsunion utan politisk överrock.
Andra likasinnade länder som Danmark, Finland och Nederländerna kommer då snabbt att följa efter.
Angeläget internationellt samarbete – till exempel ekonomi, säkerhetspolitik och miljö – bör fortsättningsvis separeras i olika internationella organisationer.
Tänk globalt
På så vis kan ingen enskild internationalistisk organisation återigen utvecklas till en makthungrig och funktionellt ofokuserad koloss.
Vettigt numera är också att tänka globalt snarare än bara snävt europeiskt. Ett framtida frihandelssamarbete kan utsträckas till många andra demokratiska tillväxtländer som Indien, USA och Kanada.
Det är inte så lite ironiskt att vi som lockades att rösta ja i den svenska omröstningen om medlemskap år 1994 utlovades precis en sådan principiell hållning till omvärlden.
Internationellt samarbete ja tack, men definitivt inte på vare sig demokratins eller det icke-europeiska samarbetets bekostnad.
Samt definitivt inte genom att lägga alla internationella samarbetsägg i samma maktkorg. Det är hög tid att leverera.
Av Mark Brolin
Omvärldsstrateg och författare
Premium
Premium
Premium