Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärlek är större än den förväntade sorgen

Rickard Friberg. Foto: Privat
Rickard Friberg tillsammans med sin då nyfödde son. Foto: Helen Svensson/privat

Att få ett barn med funktionsnedsättning är förenat med chock och sorg. Så sägs det. Ändå minns jag det inte riktigt så. Eller, det var så mycket mer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det var vårt första barn. Jag var 27. Han föddes en sen marsmorgon efter 68 timmar av regelbundna sammandragningar och nio påtända barnmorskor som gått på kurs hur man gaskar upp en förstföderska. Läkarna lyste med sin frånvaro. Minns att jag kallade Södersjukhusets förlossningsavdelning för en bebisfabrik. Varje gång jag gick för att hämta kaffe – eller tömma det – bars en ny skrikande parvel ut i korridoren. Det var ju 40 veckor efter midsommar. Vår väntan fortsatte.

Blå och livlös kom han till världen. Barnmorskan med 20 minuter kvar på nattskiftet gav mig trött en sax att klippa navelsträngen med. "Men, han andas ju inte", fick jag ur mig och kände att jag trampat henne på tårna. "Klipp nu", sa hon. Sen skedde allt mycket snabbt. Klapprande träskor och andfådd personal som talade lågmält som för att skydda mig. Hans mor försvann till en annan produktionsenhet. Minns det tidiga morgonljuset över Årstaviken. Våren var annalkande och allt var väldigt vackert. Jag är pappa, tänkte jag.

 

När vi nästa gång såg honom hade han slangar och sladdar in och ut i kroppen. Vi satt utanför kuvösen i närmare två månader. Ibland fick han ligga på en kudde i vår famn. Mamman pumpade mjölk och jag matade honom genom en sond i näsan. Varje dag var vi med honom, timmarna gick tills personalen skickade hem oss. "Ni måste få vila", sa de. Minns aldrig att jag kände mig trött, men vi gjorde som de sa och var tillbaka tidigt nästa dag. Det var ju vår unge.

Vet inte hur många gånger omgivningen har framfört sin förståelse för att vi känner sorg. Inte sällan har denna kurslitteraturs-empati kommit från personer vi haft anledning att ställa krav på, som skolan eller vården. Men det är ett listigt knep med maktanspråk, eftersom sorg i detta sammanhang får samma konsekvenser som psykisk ohälsa – alla andra känslouttryck och beteenden kan kopplas till och förklaras utifrån grunddiagnosen, sorgen.

 

I den mån jag känt sorg, och det har jag, så är den min. Jag delar den gärna, men med de jag själv valt. Sorg har heller inte varit den enda eller ens den starkaste känslan. Snarare hopplöshet över brist på pengar, vrede mot de skyldiga, uppgivenhet inför ett föraktfullt samhälle och skam över mitt självupptagna svårmod.

Men viktigare har varit en gurglande lycka över ett barn, hopp vid framsteg, glädje och tillit när omgivningen ställer upp och förstår och framför allt en kristallklar kärlek till sonen som den renaste fjällbäck. Sju år senare föddes hans syster. Precis lika efterlängtad och älskad. Tack ungar – utan er hade jag varit tomt skal som dväljts i skuggorna.

 

Rickard Friberg

Ordförande Rörelsehindrade barn och ungdomar Stockholm

Den här texten har tidigare publicerats i RBU Stockholms tidning Utsikt

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!