Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kaos – partiledarna har bränt alla broar

Tuppfäktningen mellan partiledarna kommer att komplicera regeringsbildningen. Nu är det läge att ompröva den valmetod som har varit en helig princip i Sverige, skriver statsvetaren Leif Lewin. Foto: ANNA-KARIN NILSSON och PATRIK C ÖSTERBERG/IBL
Leif Lewin är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

En regering ska bildas. Men med osviklig dumdristighet har partiledarna bränt alla broar, så att svensk parlamentarism gått i baklås.

Nu är det hög tid att ompröva den heliga princip som är roten till detta politiska kaos, skriver statsvetaren Leif Lewin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | VALET 2018. I dag vaknar svenska folket upp till politiskt kaos. Valet är visserligen över. Det blev ungefär som opinionsundersökningarna angav. De båda statsministerkandidaternas partier gick tillbaka, Moderaterna till en nivå som ledde till att förra ledaren fick avgå. För flera av småpartierna gick det lite bättre. Som väntat gick Sverigedemokraterna framåt.  

Men regeringsbildningen återstår. Med osviklig dumdristighet har partiledarna bränt alla broar, så att svensk parlamentarism gått i baklås. Löfven har ”erbjudit sig” att bli statsminister för en koalition med mittenpartierna utan att låtsas om att en sammanhållen allians varit de borgerligas förstapreferens och främsta maktbas. Samtidigt har han talat väl om Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De borgerliga partiledarna har förklarat att deras mål är att avsätta Löfven som statsminister. Denne har svarat att han finner det ”rimligt att det största partiet får regeringsansvaret”, förutsatt – får vi anta – att det är hans eget parti och inte Sverigedemokraterna eller Moderaterna. Och med detta parti har alla andra partier visat beröringsskräck. 

Amerikanska statsvetare undrar vad vi håller på med

På andra sidan Atlanten väcker denna tuppfäktning förvåning. Amerikanska statsvetare förundras över ett land – och en hel kontinent – som bekänner sig till majoritetsregeln men praktiserar minoritetsstyre. ”Majority rule and minority government”, säger de. Hur går det ihop? 

När den allmänna och lika rösträtten infördes i vårt land i slutet av första världskriget, blev det inte som de pådrivande partierna Liberalerna och Socialdemokraterna hade väntat sig. De hade sett fram mot ett långvarigt regeringsinnehav med egen majoritet. Genom att Högerpartiet ett tiotal år tidigare drivit igenom en övergång från majoritetsval till proportionella val fick vi emellertid ett mångpartisystem, som underminerade majoritetsdemokratin. Sverige kom att styras av samarbetande minoriteter, skickligast av Socialdemokraterna som i årtionden regerade med sådan bravur att många fick intrycket att de utgjorde ett majoritetsparti.

Styrande partiet hade bara 39 mandat

Parlamentarismen fick omdefinieras. I stället för att säga att regeringen skulle utgå från en majoritet i riksdagen, skulle det parti få statsministerposten som ”tolererades” av riksdagen. Den blir statsminister som inte får en majoritet emot sig – det är vad grundlagen föreskriver, inte hemmasnickrade kriterier om att ”det är rimligt att regeringsmakten utgår från det största partiet”. Så kunde till exempel Ola Ullsten blir statsminister trots hans parti bara hade 39 mandat.

Här är roten till problemet

Nu finns det enligt min mening anledning att ompröva den proportionella valmetoden, som är roten till vårt kaos. Den är förvisso en helig princip i svensk politik och har så varit alltsedan den stora författningsuppgörelsen 1918 (trots att den som sagt tio år tidigare varit så omstridd), något som senast upprepades, så gott som ordagrant, av Per Unckels grundlagsutredning 2008. 

Naturligtvis kan det inte bli fråga om ett råbarkat majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar, som skulle ge ett rött Sverige i norr och ett blått Sverige i söder. Men en utredning borde tillsättas med gott om tid att fundera över nödvändiga förändringar i valsystemet, som förenar det bästa av majoritetsvalens klara utslag med svensk tradition att respektera minoriteter. Det är dags för lite konstitutionell fantasi! Världens författningar utgör ett rikt laboratorium.

 

Av Leif Lewin 

Professor i statskunskap vid Uppsala universitet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!