Intoleransen mot minoriteter i Mellanöstern och Nordafrika tycks ha förvärrats med den arabiska våren. Samtidigt står omvärlden handfallen inför de rapporter om våld mot minoriteter som når oss nästan varje vecka. Glädjen över den arabiska vårens framgångar tycks blockera en reaktion på dess bakslag.
I Egypten har situationen för minoriteter försämrats påtagligt. Landets största minoritet, de kristna kopterna, har varit den grupp som främst drabbats av det etniskt och religiöst baserade våldet. Från januari 2008 och två år framåt inträffade 53 sådana våldsövergrepp i Egypten, och i de flesta fall var offren kopter.
Antalet våldsgärningar riktade mot kristna har visserligen minskat sedan Mubarak föll, under 2011 brändes fem koptiska kyrkor. Men de attacker som har ägt rum har varit ovanligt våldsamma och lett till ovanligt många offer.
Enbart under 2011 dog ett hundratal kopter till följd av etniskt och religiöst våld. Sett till antalet incidenter har våldet mot kopter alltså minskat efter revolutionen, men det våld som inträffat har haft sådana proportioner att situationen är mer alarmerande nu än tidigare.
Den växande intoleransen mot minoriteter i Egypten är tydlig även i inställningen till judar. Antisemitiska föreställningar har haft en framträdande plats i den arabiska våren, vilket har framgått under protesterna. Flera medier har uppmärksammat att plakat och slagord ofta har präglats av antisemitiska föreställningar; Konspirationsteorier om att den egyptiske diktatorn var judarnas marionett har gestaltats på en mängd affischer, exempelvis föreställande Mubarak med Davidstjärnan inristad i pannan eller över ögonen.
De islamistiska partiernas framgångar ger skäl till ytterligare oro för ett uppsving i antisemitiska förställningar. Efter parlamentsvalen har Muslimska brödraskapet etablerat sig som den främsta politiska kraften i Egypten.
Brödraskapet, som ofta framställs som en moderat islamistisk rörelse, har en påtagligt antisemitisk ideologi. Så sent som 2009 hävdade den välkände Yusuf Al-Qaradawi, en av rörelsens främste teologer, att förintelsen var rättfärdig samtidigt som han uttryckte förhoppningen att fler folkmord skulle drabba judarna.
Efter revolutionen har det under brödraskapets möten skanderats slagord om att domedagen är nära för Tel Aviv, tillsammans med löften om att "... en dag döda alla judar". Den arabiska våren har skänkt den sedan länge förekommande antisemitismen i Egypten en mer framträdande plattform.
Intoleransen mot minoriteter i Egypten har flera förklaringar. Låg utbildningsnivå bland befolkningen i stort, fattigdom och statsstyrd hatpropaganda är några viktiga faktorer. Det är också värt att understryka att de antisemitiska föreställningar som frodas i regionen har sitt ursprung på andra sidan Medelhavet - i Europa. Att ha förståelse för vilka faktorer som ligger bakom intoleransen betyder dock inte att man accepterar den. Kunskap och insikt måste i stället användas som skarpa vapen att bekämpa förföljelsen av minoriteter med.
Vi hyllar med rätta den frihetslängtan och det mod som lett till den arabiska våren. Därmed får vi inte se mellan fingrarna på det faktum att det folkliga upproret har medfört ett uppsving för ickedemokratiska åsikter och våldshandlingar. En försämrad situation för kopterna och tilltagande antisemitism är oroväckande tendenser som bör tas på allvar.
Den arabiska våren var en resning mot diktatorer och förtryck. Men vår glädje över kampen för demokrati får inte hindra oss från att kritiskt granska hur revolutionärerna använder sin nyvunna frihet.