Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Johan Norberg: Inte troligt att Europatanken överlever

Onsdagen före jul lånade eurozonens banker svindlande 489 miljarder euro. Tanken är att bankerna lånar dessa pengar till blott 1 procents ränta av ECB, för att låna ut till krisande staterFoto: Frank Rumpenhorst
Vi lär få se kravaller och nationalistiskt raseri. Detta på grund av en valuta som ironiskt nog upprättades för att ena Europa. Det skriver Johan Norberg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den goda nyheten är att EU:s ledare sköt upp eurokollapsen så att vi slapp få jul- och nyårshelgen förstörd. Den dåliga nyheten är att de gjorde det på ett sätt som gör skuldbubblan ännu större innan den spricker.
Onsdagen före jul lånade eurozonens banker ett Sverige och ett Danmark av Europeiska Centralbanken – 489 miljarder euro. Tanken är att bankerna lånar dessa pengar till blott en procents ränta av ECB (som kan trycka upp nya om de vill), för att låna ut till krisande stater.
Men bankerna är på fallrepet just för att de har lånat ut för mycket till staterna. Att bygga räddningen på att de ska låna ut ännu mer är bara ett sätt att höja insatserna. När spelet är slut kan vi få statskonkurser och bankkollapser med en djup depression som resultat.
EU måste välja mellan två vägar. De kan centralisera och skapa den finanspolitiska union som många hävdade att en valutaunion förutsätter. Då skulle Tyskland garantera allas skulder, i sista hand med ECB:s tryckpressar, i utbyte mot att dessa länder drar på sig en finanspolitisk tvångströja. Men tyskarna är skeptiska. Det är svårt att tvinga fram disciplin utifrån och det skapar spänningar och nationalism. Tysklands egna möjligheter att låna kan i förlängningen hotas. Om livbåten ska ta alla ombord kan även den börja kantra.

Aversionen mot att trycka pengar är närmast en nationalkaraktär. Den tyska hyperinflationen på 1920-talet gjorde att pensionen en tjänsteman samlat ihop till under hela sitt arbetsliv till slut bara räckte till en bit bröd. Sådan desperation gjorde Hitler möjlig. Oron är levande i dag när tyskarna har sparat och gnetat, bara för att se allt förstöras av – som de ser det – slösaktiga och fifflande sydeuropéer. ”Vi kommer att förlora allt igen”, förklarar en tyska som var med då.
Den andra vägen är decentralisering. Grekland sätts i konkurs i stället för att mer pengar öses ned i ett svart hål. Insolventa banker avvecklas, medan andra banker får skjuta upp hårda kapitalkrav, som gör att de måste dra tillbaka lån till hushåll och företag. Centralbanken slutar stödköpa statsobligationer så att Italien och Spanien själva måste genomföra besparingsprogram och tillväxtreformer för att kunna ta upp nya lån.

EU-ledarnas beslutsångest får mig att tro att de ställda inför två motsatta vägar väljer båda. Det kan bli centralisering – i en mindre krets. Tyskarna lär till sist gå med på vad som helst för att undvika sönderfall, men bara för länder de litar på, som är konkurrenskraftiga och som inte utnyttjar garantierna till nya skuldbubblor.
Tyskland kan göra en taktisk reträtt till en mer lättförsvarad position och befästa den med allt de har. Då skulle de lämna Spanien, Portugal, Italien och Grekland åt sina öden. Det blir för dyrt att rädda alla. Bara Italiens skuld är tre fjärdedelar av hela Tysklands bnp. Dessa länder skriver ned sina skulder och återinför nationella valutor som är så svaga att de får i gång exporten och turismen.
Det blir en ny och nordligare euro – en Neuro – med bas i Tyskland, Österrike och Beneluxländerna, men med flera östeuropeiska länder ombord. De skulle samordna allting – lån, skatter och bidrag till svagare regioner. Jag tror att Tyskland dessutom skulle göra allt för att rädda kvar Frankrike. Så länge Frankrike är med är det ett europeiskt projekt och Tyskland känner sig inbäddat i kontinenten.

Vägen dit skulle vara den stora oredans tid. Det kommer att kosta fantasisummor att rädda tyska och franska finanssystem och flera länder i söder kan duka under. I ett decennium kommer alla bara sitta och betala av skulder.
Vi vet av historien att ekonomier i dödskamp kan stänga banksystem, införa kapitalkontroller och hindra rörligheten över gränserna för att till varje pris hålla kvar pengar som inte redan flytt. Det är inte säkert att den inre marknaden överlever det; det är inte troligt att Europatanken gör det. Vi lär få se kravaller, konflikter och nationalistiskt raseri. Allt detta ironiskt nog resultatet av en valuta som var till för att slutligt förena Europa.

JOHAN NORBERGförfattare, idéhistoriker, gjorde 2010 dokumentären "Överdos: En film om nästa finanskris"