Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Johan Ingerö: Så knockades SD av batongliberaler

LÄR AV LANDSKRONA. Jan Björklund borde ta lärdom av hur Folkpartiet i Landskrona agerat gentemot Sverigedemokraterna. Det anser Johan Ingerö, redaktör på tidskriften Neo. Foto: ROGERVIKSTRÖMFoto: Roger Vikström
Jan Björklund har mycket att lära av Folkpartiet i Landskrona, skriver Johan Ingerö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En regering som leds av Jan Björklunds folkparti, med Fredrik Reinfeldts moderater som lojal tvåa och med Peter Erikssons och Maria Wetterstrands miljöparti som liten, men stabilt borgerlig, trea. Ett mer osannolikt scenario är svårt att tänka sig. Men skånska Landskrona styrs just på det sättet - och väljarna tycks älska det.

En färsk mätning av väljarsympatierna i kommunen, i Helsingborgs Dagblad, ger ett smått sensationellt resultat. De tre regerande partierna har alla ökat sedan valet 2006, och Folkpartiet är nu största parti, strax före Socialdemokraterna. Samtidigt har vågmästaren Sverigedemokraterna, som blivit något av en symbol för Landskrona, backat kraftigt.

Landskrona bars
länge upp av sitt varv. Efter nedläggningen kastades den röda industristaden in i en slags limbisk identitetskris. Dålig ekonomi, trög arbetsmarknad, tilltagande brottslighet och ett kompakt socialdemokratiskt motstånd mot andra bostadsbyggen än trista, gråa kommunkåkar, resulterade i ett samhälle på väg mot social upplösning. Den bakgrunden visade sig vara perfekt för Sverigedemokraterna, som nådde hela 22 procent i 2006 års kommunval.

Folkpartiet brukar däremot kamma noll i den här sortens kommuner. Den typiske folkpartisten är universitetsutbildad och relativt välbetald. Engagemanget i sociala frågor är sprunget ur hans eller hennes uppfostran. Inte ur några egna erfarenheter från samhällets skuggsida. Bistånd till fattiga länder prioriteras högre än polisinsatser mot kriminella gäng, av det enkla skälet att den genomsnittlige FP-politikern vet mer om Harare än om Hammarkullen.
Men i Landskrona har folkpartisterna, under ledning av Torkild Strandberg, valt en annan väg. I stället för att predika för de 85 procent av väljarna som inte vill kvotera föräldraförsäkringen, införa genuspedagogik i förskolan eller sprätta iväg skattepengar på finkultur har de satt in övervakningskameror mot gängen och bommat igen den kamphundsutbildning(!) som kommunens fritidsförvaltning ställt i ordning. I stället för att bygga ännu fler hyreskaserner har de projekterat för villor med havsutsikt, i syfte att locka nya invånare och nya pengar till kommunen.
Det har gett resultat. Affärslokaler som gapade tomma 2006 har nu fyllts på av H&M, Håkansson, Gina Tricot och även av lokala entreprenörer. Stadskärnan ser nu ut som i vilken svensk småstad som helst, snarare än som något från en öststat strax före murens fall.
Och med den återvändande framtidstron har även stödet för SD vänt nedåt. Enligt HD:s mätning kommer Sverigedemokraterna förlora sin vågmästarstatus. Det ger en fingervisning om hur SD:s potentiella väljare bäst bör bemötas. De etablerade partierna bör givetvis inte ta över SD:s politik, men de måste förstå att SD-väljare kan ha andra utgångspunkter än ren rasism. I Landskrona var otryggheten en sådan utgångspunkt. Väljarna går till den som talar om deras problem - och stannar hos den som även gör något för att lösa problemen.

Inför valet 2002 försökte Folkpartiet göra just detta. Partiet identifierade problem som även vanliga väljare utanför kulturkvarteren kunde identifiera sig med, vilket ledde till att partiet tredubblades. Men de egna medlemmarnas intresse var svagt, och snart var partiet tillbaka i träsket av smala frågor och svikande väljarstöd. Undantaget var just Landskrona, där partiet gjorde allvar av pratet om brottslighet och integration.

När KD-ledaren Göran Hägglund förra året började tala om verklighetens folk hoppades många att Sverige äntligen hade fått ett på samma gång folkligt och borgerligt parti med fokus på vardagens frågor, snarare än på kvotering, könsroller och kultur. Men Hägglund har inte förmått omvandla sin retorik till politik, och verklighetens folk är fortfarande politiskt hemlöst.Förutom i Landskrona.


JOHAN INGERO