Det går bra för Sverigedemokraterna just nu. Det märks, inte bara i opinionsmätningarna, utan också på agerandet från de etablerade partierna. Det pågår en form av illa dold triangulering från de borgerliga partiernas sida, som så uppenbart avslöjar hur rädda man är för att vi ska ställa deras planer på ända.Det är naturligtvis ingen slump att moderaterna helt plötsligt börjat prata om "svenskkontrakt" eller att migrationsministern väljer att presentera sitt förslag om något, (med betoning på något) skärpta regler för anhöriginvandring i just Landskrona, där var fjärde väljare röstar på SD.
Det är heller ingen slump att Kristdemokraterna efter åtminstone ett decennium av konstant liberalisering och undfallenhet just nu väljer att försöka bekräfta sin roll som värdekonservatismens främsta förkämpar genom återlanseringen av Ny Demokratis begrepp "verklighetens folk" och attacker på den radikala kultureliten. Under galgen försöker nu plötsligt KD-ledaren, Göran Hägglund, ta ett folkets perspektiv i synen på den allmänna kulturen och den offentliga debatten. Men när KD nu försöker ge sig in på mitt partis arena så blir det inte trovärdigt och som framgår av den senaste tidens mediokra opinionsmätningar för KD så genomskådar även svenska folket detta.
Hägglund och kristdemokraterna, som själva i allra högsta grad är en del av samhällseliten och etablissemanget (Hägglund är minister i regeringen - mycket mer etablerad i samhället är svårt att bli), är inga företrädare för verklighetens folk. När regeringen, genom Hägglund, förra året införde den så kallade "jämställdhetsbonusen" var det ett sätt att bestraffa de föräldrar som vill dela upp vårdnaden och uppfostran om sina barn på egen hand. Jag, som sverigedemokrat, vet att "verklighetens folk" kan ta hand om sina barn själva, utan hjälp från Hägglund och hans kolleger.
Men att Hägglund nu ändå lyckats väcka denna debatt för trots allt en hel del gott med sig. Det finns i Sverige i dag en kvävande, våt filt över den offentliga diskussionen - en filt av politisk korrekthet som kväver dem av verklighetens folk som vågar stå upp för något av det som en majoritet av dagens- och tidigare generationers svenskar har betraktat som vackert, sunt eller naturligt, eller som försöker drista något av "verklighetens problem" - problem som till exempel rör massinvandringen, den skenande brottsligheten, eller genuspedagogiken och queerteorierna som redan på dagis försöker omprogrammera våra barn och deras naturliga preferenser.
När KD i min grannkommun försvarade att skattemedel gick till grovt pornografiska fotografier - så kallad "konst" - genom utställningen "A history of sex", så tog mina partikolleger striden mot att porren fick skattemedel. När kristdemokraten Rolf Tufvesson, ordförande i kulturnämnden i Region Skåne, i KD:s partiorgan "Kristdemokraten" hävdar att det inte existerar något svenskt kulturarv så talar vi sverigedemokrater om att stärka det svenska kulturarvet. För den kulturradikala eliten, där höga företrädare för KD uppenbarligen ingår, är det svenska kulturarvet tråkigt, rasistiskt och bonnigt, "midsommar och sånt töntigt" som Mona Sahlin uttryckte det eller "det svenska barbariet", som Reinfeldt sade. De är mer intresserade av tjeckisk operett, hånleendes åt den som föredrar "Allsång på Skansen". Allsång på Skansen recenserades typiskt nog i pressen som en "för djävlig" rest av en "nazistisk gemenskap" av en representant för den svenska kulturradikalismen för några år sedan.
Det finns en samsyn inom den svenska eliten om det svenska kulturarvet som någonting bakåtsträvande och hemskt. Om det överhuvudtaget existerar vill säga...
Marxister och liberaler (och nu ska ni veta att vi häromdagen fick höra i pressen att det är nazianstucket bara att nämna dessa två ideologier i ett sammanhang) har lyckats upprätta en ohelig hegemoni som reglerar och censurerar den breda samhällsdebatten, genom sitt inflytande över de tongivande medierna, politiken, utbildningsväsendet, föreningslivet och kultursektorn. Detta har Hägglund rätt i. Men hans parti har, trots regeringsställning, inte lyft ett finger för att ändra på detta förhållande, tvärtom så har man aktivt bidragit till att förstärka det.
Det är bra att debatten har väckts. Kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp. Mindre bra är att den som nu försöker göra sig till banérförare i denna viktiga kamp saknar både mod, trovärdighet och genuin övertygelse. "Veklighetens folk" kommer inte att kunna befria verklighetens folk...
JIMMIE AKESSON
