Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jakt är långt ifrån något nöje – tvärtom

Pontus Hammarlund och jämthunden Snöa under en älgjakt vid jämtländska Medstugan. Foto: Viktor Fremling
Foto: Lasse Svensson

Jag har stor respekt för att jakt inte passar alla. Däremot tror jag att vi måste anstränga oss för att förstå varandras känslor bättre. Annars förblir fakta ändå värdelöst, skriver jägaren Pontus Hammarlund.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I måndags drog älgjakten i gång i norra Sverige. Få folkrörelser väcker lika mycket skilda känslor i vårt land. Glädje och ilska. Uppskattning och förakt. Inte så konstigt då landsbygden avfolkas samtidigt som jägarexamenseleverna blir allt fler. En paradox vars spänningar märks inte minst på debatt- och ledarsidor varje gång jaktsäsongen drar i gång.

Kalla mig gärna naiv men jag är trött på denna polarisering. Är det inte dags för jaktmotståndare och jägare att inse att det finns en hel del att vinna på att inte dela upp oss i ett vi och dem? Inte minst för viltet skull – som jag är övertygad om att vi alla högaktar.

Jag har stor respekt för att jakt inte passar alla och tycker definitivt inte att känslor ska stå i vägen för fakta. Däremot tror jag att vi måste anstränga oss för att förstå varandras känslor bättre. Annars förblir fakta ändå värdelöst.

Enligt Världsnaturfondens köttguide är viltkött det bästa alternativet för den som vill äta kött. Det är klimatsmart samt helt befriat från nitrit, antibiotika, färgämnen och andra tillsatser vilket gör det till ett givet val både när jag ska slänga ihop en köttfärssås till mina barn och när jag ska bjuda goda vänner på middag.

 

Trots dessa självklarheter fick jag för en tid sedan ett brev som avslutades med raderna: ”Kan inte du köpa ditt kött på Konsum som alla andra?”.

Svaret är nej, det kan jag inte. Som jägare har jag nämligen privilegiet att kunna göra ett val. Och jag väljer att ta ansvar. Både för djuren och miljöns bästa. Dessutom vill jag komma råvarans ursprung närmare oavsett om det handlar om min hemodlade grönkål, svampen jag plockar eller köttet jag bär ut ur skogen.

Detta brukar mötas av förståelse till och med från de mest envisa vegetarianer. Seriösa växtätare som då och då andaktsfullt tjuväter ett stycke ädelt, klimatsmart och hemskjutet protein om jag bjuder. I sådana ögonblick har vi enats om att ge upp tanken på vi och dem.

Och till skillnad mot den jaktkritiska köttätare till brevskrivare som tycker att jag borde ”köpa mitt kött på Konsum som alla andra”, väljer både de envisa vegetarianerna och jag att inte blunda för det faktum att världens köttkonsumtion står för nära 15 procent av de globala klimatgasutsläppen. Därför är det också självklart för mig att äta kött allt mer sällan – och att jaga det själv.

 

Att jakten har enorma socioekonomiska värden, att den både bidrar till att bevara våra vildmarker, viltstammar samt minskar antalet dödsolyckor på våra vägar är förstås sanna, viktiga men också aningen slitna argument som ständigt åberopas av jägarkåren.

Att jakten genererar naturupplevelser i överflöd likaså. Det stämmer. Det är självklart. Och det är en stor anledning till av vi jägare jagar. Men med den ökade urbaniseringen och ett allt större avstånd till naturen för de flesta svenskar har en viktig pusselbit för att förstå vad som driver oss jägare gått förlorad. För visst är det är något mer. Något mycket starkare. Något som är omöjligt att sätta ord på. Något som måste upplevas för att man ska kunna förstå det till fullo. Nämligen känslor. Man är nämligen aldrig så nära sina känslor som när man jagar. Man är aldrig så närvarande. Glädje samsas med sorg. Rädslan för att misslyckas ställs mot lyckoruset när allt går vägen. För att inte tala om det påtagliga vemod det innebär att döda ett djur. Det är långt ifrån något nöje. Tvärtom.

En riktigt bra jaktdag kan i bästa fall innehålla hela det mänskliga känsloregistret. Och även om vi jägare sällan pratar om just detta så är det precis det som det handlar om. Känslor.

Med det sagt vill jag än en gång påpeka att känslor förstås aldrig får styra över fakta. Känslor ska aldrig rättfärdiga jaktens vara eller icke vara. Däremot måste vi människor åtminstone försöka förstå varandra, även om vi tycker olika. Det är vår förbannade skyldighet. Så öppna dina sinnen och följ med på en jakt i höst. Jag kan garantera att det kommer göra de mest häpnadsväckande saker med dig. Och tro mig, sedan kommer du att förstå.

 

Pontus Hammarlund

Redaktör på Jaktmagasinet Big Game och författare till jaktboken "Att döda ett djur –

jakt och vilt i Sverige"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!