Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag vill inte ha barn – det är också mänskligt

Stina Morian får hatiska blickar och arga kommentarer, för att hon inte vill ha barn. Foto: Erika Berglund
Förra veckan skrev Cissi Wallin om att hon inte blivit lyckligare av att få barn, och det är tydligen tabubelagt, att känna så som förälder. Men något som är ännu mer tabu, är att inte vilja bli förälder alls, skriver Stina Morian. Foto: Privat

Jag får hatiska blickar och arga kommentarer, för att jag inte vill ha barn.

Men om det skapar sådana reaktioner med ett litet litet brott mot normen som jag och min make gjort – hur är det då för de som är normbrytare på riktigt? skriver Stina Morian.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag vill inte ha barn och har aldrig förstått barnlängtan.

Jag och min man diskuterade i början av vårt förhållande – då när vi tog för självklart att vi någon dag skulle vilja ha, om än inte nu. Så här i backspegeln var det bra att längtan aldrig dök upp; vi diskuterade namnet Europea. Stackars barn.

Så kan man ju inte heta.
Förra veckan skrev Cissi Wallin om att hon inte blivit lyckligare av att få barn, och att hon vill ha ett samhälle där dessa "fulare" känslor får plats.

För det är tydligen tabubelagt, att känna så som förälder.
Men något som är ännu mer tabu, är att inte vilja bli förälder alls.

På en fest nyligen pratade jag med en för mig ny bekantskap och berättade att vi inte har barn och inte heller vill.

Hennes helt oförstående, hatfyllda blick, har följt mig sedan dess. Hon var arg på mig för att jag fattat ett annat beslut än hon.

Till skillnad mot många andra tog hon inte mitt beslut som kritik mot hennes liv utan som en förolämpning mot mänskligheten.

Hon fnös och mumlade att det är onaturligt att inte vilja ha barn. Hennes partner försökte göra allt för att dämpa förolämpningen – för i princip kallade hon mig omänsklig, och det är inte särskilt snällt.


Släktingar har visat upp sina telningar och frågat om de inte väcker lite sug ändå?

Det är så svårt – om inte omöjligt att svara på. Om jag svarar "nej" säger jag att jag inte gillar deras unge. Säger jag ja ljuger jag. Jag brukar säga "hen är så fin, vilken tur du har som fått henom".
Jag har två gudbarn. Tonåringen Nils som jag får skämma bort – då han, likt mig, gillar Apple-produkter och jag kan känna mig som världens bästa gudmor när jag köper senaste modellen av telefon till honom.

Det andra gudbarnet har precis slutat vara bebis och börjat vara ett barn. En nyfiken, frågvis, stundtals enerverande och fantastisk pojke som vi kallar Bosse.
Jag älskar dem båda, djupt och innerligt. Jag kan skämma bort dem och jag kan lämna tillbaka dem till föräldrarna när jag inte orkar mer. Precis som jag vill ha det.

En gång var jag, min man och två kompisar på resa i Guerneville i Kalifornien. Vid incheckningen gav jag min nyckel till maken och receptionisten protesterade: "nej nej, de får en egen nyckel, detta är ert rum".

Han gestikulerade vilt och tog förgivet att min man och hans kompis var ett par och att jag och tjejkompisen var det andra. Därför att i Guerneville är de flesta gäster homosexuella. När det gick upp för receptionisten att vi tänkt bo heterosexuellt på hans fina hotell fick han något äcklat i blicken.

Det var mitt första möte med normen. Det var då jag förstod hur det var att vara annorlunda. Han tittade på mig med äckel i blicken för att jag vill dela rum med den jag älskar och delar mitt liv med.

 

Det var aldrig meningen att vara normbrytare. Jag har alltid föreställt mig ett traditionellt liv – och lever i stort sett ett. Jag har lägenhet, fritidshus, katt och man. Jag lever monogamt i ett heterosexuellt förhållande. Är medelklass, medelfet och ibland medelmåttig.

Lagom skulle jag kalla det, tråkig skulle möjligen andra kalla det. Men jag har aktivt valt bort barn.
"Du kommer aldrig förstå riktig kärlek." "Du är nog inte riktigt som andra kvinnor." "Du kommer ångra dig".

Jag är ingen stor normbrytare. Det finns massor av människor som frivilligt eller ofrivilligt inte har barn. Men omgivningen borde skärpa sig. För om det skapar sådana reaktioner med ett litet litet brott mot normen som jag och min make gjort – hur är det då för de som är normbrytare på riktigt?

Hur många hatiska blickar får de? Hur många fester går de ifrån med sorg i hjärtat? Man kan inte gå i någon annans skor och man kan inte alltid förstå deras val, men man bör kunna respektera dem.

 

Stina Morian, frivilligt barnlös

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!