Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag vill gärna leva – men inte till varje pris

Inga-Lisa Sangregorio. Foto: Fri tanke förlag.
Händer. Foto: Shutterstock.

När läkarna hittade en stor cancertumör i min kropp visste jag två saker: Jag ville väldigt gärna leva, men inte till varje pris. Nu är det hög tid att politiker ger oss den sista friheten att välja när vi vill avsluta våra liv genom aktiv dödshjälp, skriver Inga-Lisa Sangregorio.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För drygt fyra år sedan vaknade jag upp på Danderyds sjukhus efter vad som skulle ha varit en enkel operation. Jag förstod genast att något var fel. Det var mycket senare än det borde ha varit, och personalen var så osannolikt snäll.

Senare fick jag veta att det som man trott var ett ärrbrock i själva verket var en stor cancertumör, som punkterats under operationen och alltså spritts i buken. Under de följande 15 månaderna gick jag igenom ytterligare tre stora bukoperationer och en cellgiftsbehandling.

Jag ville och vill väldigt gärna leva, men jag visste från början att jag inte ville leva till varje pris.

Ett par av mina vänner har plågats svårt, och onödigt, under sin sista tid, och jag har hört och läst tillräckligt många skildringar av utdragna dödsprocesser för att vilja ha möjlighet att avsluta mitt liv medan det ännu är ett liv och medan jag ännu är jag. Alltså började jag intressera mig för möjligheten till dödshjälp om behandlingarna inte skulle hjälpa.

 

En dag läste jag en intervju med en amerikansk läkare, Peter Goodwin. Han hade varit en av de drivande för att få igenom en lag om dödshjälp i sin hemstat Oregon.

Lagen ger psykiskt friska medborgare som enligt två oberoende läkare lider av en sjukdom som kommer att leda till döden inom sex månader rätt att få ett medel utskrivet som de själva kan inta när (och om!) de vill, när sjukdomen fortskridit så långt att de bedömer livet som outhärdligt. Nu hade han själv drabbats av en obotlig hjärnsjukdom som skulle beröva honom allt fler av hans funktioner. När intervjun publicerades var han redan död. Han hade utnyttjat den möjlighet till vad han kallar ”a gentle death” som han varit med om att driva igenom.

Den här formen av dödshjälp, ”Oregonmodellen”, har fungerat utan problem i över sjutton år och har senare införts i flera andra delstater, senast i Kalifornien. Under de sjutton åren har sammanlagt 1329 människor fått medlet utskrivet och 859 har utnyttjat det, alltså knappast det ”sluttande plan” som motståndarna brukar tala om.

Den organisation som arbetat för lagen sammanfattar dess viktigaste effekt så här:

Det viktigaste resultatet av lagen kan mycket väl vara den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg.

 

Jag vill helhjärtat instämma i detta. Det svåraste under mina fyra år med cancern har inte varit de tuffa behandlingarna utan vetskapen om att jag inte kommer att själv kunna bestämma över den sista tiden i mitt liv. En av mina vänner drabbades av en särskilt svår form av sjukdomen ALS. Som om den plågan inte vore tillräcklig förgiftades hennes sista månader av att hennes läkare inte kunde lova henne att hon skulle slippa kvävas till döds.

På andra håll har man insett att det är orimligt att tvinga svårt sjuka människor att gå igenom ett onödigt lidande.  

Men hos oss anser en så gott som enig politikerkår att ingen svensk bör ha rätt att dö utan att ha lidit tillräckligt. Paradoxalt nog hävdar samma politiker samtidigt att var och en bör ha rätt att bestämma över sin egen kropp.

Den rätten gäller emellertid bara om det är livet som mot din vilja växer i din buk. Då har du rätt till abort och får sjukvårdens och samhällets stöd. Om det däremot är döden i form av en obotlig cancer blir du omyndigförklarad på din dödsbädd. Förklara den logiken den som kan.

Jag är gammal kvinnokämpe och har varit med och arbetat för rätten till abort. Nu har jag använt den tidsfrist jag fått tack vare skickliga läkare till att skriva en bok om dödshjälp.

Det är faktiskt hög tid att ge oss den sista friheten.

 

Inga-Lisa Sangregorio

Journalist och författare

Har skrivit boken "Den sista friheten – om rätten till vår död"