Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag var en av förortens skuggmän

Jag var medlem i den salafistiska rörelsen och involverad i aktiviteter i områden som nu står som scen för debatten; Rinkeby, Husby, Tensta, Skärholmen med flera, skriver Gibril Fodor. Foto: Privat och Theo Elias Lundgren

Som tidigare salafist kan jag berätta att det inte är så mörkt i 'skuggornas värld' som det beskrivs i den svenska debatten.

Det är just den upplevda stigmatiseringen som leder till ett avvisande av det svenska och ökar på hårdheten hos vissa, skriver Gibril Fodor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Debatten kring den Islamiska staten (Da'esh) och alla problem som relaterar till det i dag tar sitt avstamp ur en ensidig problemberättelse.

Det finns ett akut behov av kunskap om islam, islamisk teologi, om Da'esh, unga muslimer och situationen i svenska förorter.

Det talas om "skuggorna" som med skägg och långa skjortor sveper genom våra förorter.

Amineh Kakabaveh skrev om det i Expressen i tisdags och Zeliha Dağlı i Aftonbladet (29/5).

Skuggorna sägs skapa en obehaglig närvaro, förtrycka och radikalisera unga.

Som någon som själv kommer ur 'skuggornas värld', vill jag dela ett välbehövligt perspektiv.

 

Mellan cirka 2006-2010 var jag medlem i den salafistiska rörelsen och involverad i aktiviteter som oftast tog plats i källarmoskéer och lokaler i Stockholms periferi i områden som nu står som scen för debatten; Rinkeby, Husby, Tensta, Skärholmen med flera.

Att generalisera "skuggorna" som mörka makter i det moderna samhällets utkant är fel. De är alltifrån toleranta moderata som inte involverar sig i samhället och låter människor leva sina liv hur de vill, till de som med tvång vill införliva människor i sina tolkningar.

De representerar grupper som salafister, jihadister, sururister, haddadister, takfirister, Hizb-ut tahrir, IS-sympatisörer, till och med sufister och broderskapsanhängare, som alla har meningsskiljaktigheter rörande samhället och livet i stort.

Detta är viktigt att förstå i det förebyggande arbetet mot radikalisering och extremism, att det inte går att generalisera alla dessa som 'fundamentalister' och behandla dem likvärdigt.

Därför krävs praktisk kunskap om interna förhållanden och frågor för att åtgärder ska bli konstruktiva.

Precis som hos subkulturer finns det interna koder, jargonger, uttryck och annat.

På utsidan må de se ut som likvärdiga 'skäggiga skuggor', men internt kan de ha så stora åsiktsskillnader att de inte ens besöker varandras moskéer.

På min tid fanns det alltid spänningar mellan grupperna, speciellt kring politiska frågor och jihad. En sida uppmanade till att undvika politik och konflikter, medan den andra gjorde det motsatta, vilket skapat grunden till det vi i dag ser med resandeproblemet.

 

En aspekt av radikaliseringsfrågan ligger i på vilket sätt islam lärs ut.

Det saknas ofta en kontext kring hur man bör förhålla sig till texterna i dagens globala samhälle. Resultatet tenderar att bli nitiskhet, arrogans, och iver att sprida just sin version till alla.

Det skapar brutna familjer, fientlighet och kontrollbehov, vilket alla går emot Islams budskap, och som jag tar fullt avstånd ifrån i dag.

Grunden är att följa Koranen och profeten Muhammeds traditioner, och hans följeslagares och efterföljandes exempel.

Detta är fullt möjligt att göra i en kontext av svenska förhållanden och seder, genom en process av itjihad, omtolkning, så att vi får en unik svensk islam.

Kvinnoförtrycket som upplevs kan också vara ett resultat av enkel fromhet, att man sänker blicken i stället för att titta, för att inte sexualisera kvinnan.

Att någon med tvång försöker få främmande kvinnor att täcka sig, är något som inte får förekomma inom islam.

Det som Dağlı och Kakabaveh beskriver är det sorgliga resultatet av ignorans och missförstånd. Blandat med en upplevd stigmatisering från majoritetssamhället, leder det till ett avvisande av det svenska och ökar hårdheten hos vissa.

När tolkningar i islamisk teologi i dag diskuteras utan närvaro av muslimska röster, känner sig många muslimer omyndigförklarade.

Frågan blir hur debatten ska föras utan att vi hamnar i gissningar och felaktigheter för att man väljer att enbart tala om, inte med, de berörda. Då får vi ett kontraproduktivt demokratiskt problem där en grupp inte får komma till tals utan får sin historia dikterad av utomstående. Då till och med nazister och sverigedemokrater öppet kan konfronteras i debatten, varför inte låta skuggorna kliva fram i ljuset?

 

Gibril Fodor

Antiradikaliseringskonsult

Politisk aktivist

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!