Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag vågar inte gå på festival i sommar

Elin Nilsson. Foto: Privat.
Foto: Shutterstock.
Foto: Shutterstock.

Jag vill inte vara rädd och jag vill inte begränsa mitt liv genom att hoppa över saker jag hade velat göra, skriver Elin Nilsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Härom dagen när jag gick från jobbet fick jag den där känslan som ofta kommer i början av juni: semesterfeeling. Studenter som springer runt på stan och skolavslutningar på löpande band bidrar till den sinnesstämningen. Och snart har jag semester. Det känns fantastiskt efter en höst och vår med mycket på schemat. Det borde kännas som frihet fullt ut men det är något obehagligt som gnager i mig. Vetskapen om att jag kommer vistas mer utomhus och att därtill många fler kommer att göra det.

Sommarens festivalschema är helt fantastiskt och många duktiga arrangörer har satt ihop program jag gärna hade tagit del av. Men jag inser att jag inte vågar efter allt som hände förra sommaren och alla somrar dessförinnan.

Våldtäkter, övergrepp, sexuella trakasserier och misshandel. Den mörka baksidan av solen som tittat fram.

Festivalen "We are Stockholm" kommer att införa kameraövervakning efter den enorma mängd övergrepp som skedde i Kungsträdgården förra sommaren. Det är så klart ett bra initiativ men problemet sitter ju i att kamerorna behövs redan från början. De monteras upp för att det finns män som har problem med gränsdragningar.

Jag har upplevt det själv, blivit fasthållen, tjatad på, fått höra att den enda godtagbara ursäkten till ett nej är om jag redan har pojkvän – alltså ägs av någon annan.

 

LÄS MER: Inför en ny uppförandekod för män

 

Så känner jag mig lite som "Kapten Klänning". Alltså polischefen som gjorde sig känd för att strida för kvinnors rättigheter - men levde dubbelliv och efter sina välbesökta föreläsningar köpte sex och utförde sadistiska handlingar mot kvinnor. Jag känner mig som honom för att jag i mitt yrkesliv och i mötet med unga tjejer alltid uppmanar dem till att inte låta rädslan styra. "Gå på den där festen även om ni inte känner alla som är där, ta på er höga klackar om ni vill även om det inte går att springa i dem, ta några drinkar om ni känner för det utan rädsla för att sänka garden och bli ett lovligare byte." Och så är jag själv så jävla rädd. För helt ärligt, det är jag.

Jag minns tillbaka till sommaren 2010 då jag och mina vänner, då nyss 18 år fyllda var på "Peace and love" i Borlänge. Sovandes i tält, någon natt undanför tältet under bar himmel, dansandes och skrattandes till Kim Wilde och Jay Z. Ibland tappade vi bort varandra, hängde lite med främlingar eller vandrade runt i ensamhet. Noll procent oro i kroppen och jag kunde inte alls förstå varför min mamma ville att jag skulle ringa henne varje dag och berätta att allt var bra. Vi skulle ju på festival i kärlekens tecken och det kan ju knappast vara farligt?

 

I dag, sex år senare, tänker jag helt annorlunda. Ingenting hände oss den sommaren men det hände många andra tjejer. Och det händer varenda sommar. När den första uteserveringen öppnat är den första utomhusvåldtäkten inte långt borta.

När luften på nätterna är så pass varm att en promenad hem går alldeles utmärkt är det många tjejer som är ännu varmare - av hjärtklappning och stress över killen som promenerar bakom dem. När det första offentliga scenframträdandet fyller en park så fyller också det första offentliga tafsandet någon med skam. Den nedtyngande skammen av att känna att jag borde nog ha stannat hemma, eller varit mer försiktig.

Jag vill inte vara rädd och jag vill inte begränsa mitt liv och hoppa över saker jag hade velat göra. Det är liksom inget eftersträvansvärt läge att stänga in sig och anpassa sig efter män som våldför sig på kvinnor.

Men jag tänker inte skämmas över att vara rädd, eller fortsätta skuldbelägga mig själv för att rädslan finns där. För rädslan kommer av en anledning. Den kommer från vetskapen om alla tjejer och kvinnor som fått sin integritet stulen. En svårläkt repa i själen som till och med i dagens samhällsklimat kräver mod att tala om. Den stölden och den repan är jag livrädd för.

Det krävs förebyggande åtgärder mot att män begår övergrepp i första hand. I andra hand övervakning och skyddssystem. Rätten till den egna kroppen och orätten till andras kroppar behöver lyftas upp ännu mer - redan från förskoleålder.

 

Elin Nilsson

Moderat kommunpolitiker i Sundsvall

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!