Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag trollar fram hopp där inget hopp finns

Jian Millington.

"Du är så stark" säger folk ibland. Förlåt att jag inte berättat sanningen. Jag är bara en liten rädd och medelmåttig skit som ligger vaken och har ont i magen om nätterna, skriver Jiang Millington.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Amerikansk forskning visar att den stress anhöriga till sjuka barn utsätts för är jämförbar med att leva i en krigszon."

Jag är inne på mitt elfte stridsår för mina barns grundläggande mänskliga rättigheter till utbildning, hälsa och utveckling. Framgångarna lyser som flämtande punkter i ett universum av svarta slukhål. När alla stora ord tagit slut. När beskrivningarna faller stumma och okommenterade till marken av hur det är att dagligen leva med rädslan för att barnet dör. När våg efter våg av förtvivlan sköljer över mig. När jag tydligt formulerar det helvete vi befinner oss i, och ingen reaktion uppstår. Vad ska jag då ta mig till?

Ibland får jag höra om trollspöliknelsen. Den uttalas av random person som är avlönad för att ge mina barn sådana där overkliga krav som jag ställer på världen: Skolgång. Hjälp mot suicidala tankar. Rätt till habilitering. Ungefär så här låter det: "Jag sitter ju inte med ett trollspö som går att vifta med".

 

LÄS MER: Inga barn ska "inte vara bra nog" för idrott

 

Nä. Just det. Det gör du ju inte. För det är ju jag som trollar varje dag. Jag trollar fram en känsla av trygghet och tillit till världen för mina barn att omges av. Jag trollar fram hopp där inget hopp finns. Jag trollar fram ork, skratt och bekymmerslöshet för dem att vila i. Jag trollar fram en ljus framtidstro. Jag viftar och viftar med mitt trollspö därför att världen är för jävlig och jag kan inte ge dem den verkligheten. Det är jag som trollar. Och ditt skitsnack om att du inte kan eller har lust att ge mina barn förutsättningar att få leva ett värdigt liv men inte tar ansvar för det utan i stället försöker få mig att framstå som en orimlig människa är förolämpande.

"Jag förstår inte hur du står ut", "du är så stark", säger folk ibland. Förlåt att jag inte berättat sanningen. Jag är bara en liten rädd och medelmåttig skit som ligger vaken och har ont i magen om nätterna. Och jag orkar inte. I elva år har jag kämpat. Resultatet är noll.

 

Sanningen är att jag inte heller orkar med mig själv. Jag orkar inte bli upprörd över allt som görs fel och allt som inte görs alls.

Jag orkar inte få en glimt hopp som sedan släcks i kvävande frustration. Jag orkar inte höra mig säga att inget är bättre utan sämre. Jag orkar inte att det aldrig är paus. Jag är så trött på mig själv att jag kräks.

Och mitt i detta står mina två fantastiska ungar. Jag älskar er så hårt. Jag tänkte på det i dag. Jag har inga drömmar för mig. Allt jag hoppas, önskar och vill handlar om er. Era drömmar är mina drömmar. Så sluta aldrig längta. Sluta aldrig tro på er själva och er lyskraft. Ni är det bästa som hänt mig. Just ni. Just så som ni är skapade. Just så viktiga och värdefulla och fulländade.

 

Jian Millington

Mamma

Aktiv i föräldranätverket Barn i Behov

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!