Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag ska inte tro att jag har rätt att jobba

Nora Eklöv. Foto: Roland Nanberg.
Nora Eklöv på jobbet. Foto: Roland Nanberg.

Tack vare assistansen kunde jag bo själv – nu har jag tvingats fly hem till mina föräldrar igen, skriver Nora Eklöv.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Personlig assistans är frihet. Det är mer än bara siffror i en budgetpost. Det är en rättighet men en oskyddad sådan. En rättighet som plötsligt kan tas i från dig eller som någon annan kan bestämma att du inte får nyttja trots att du har behov.

I somras fick jag drömjobbet som generalsekreterare på Förbundet Unga Rörelsehindrade. Länge har jag engagerat mig för samhälls- och rättighetsfrågor och funktionshinderpolitik. Jag har engagerat mig lokalpolitiskt, jobbat och studerat statsvetenskap – en bra grund för jobbet.

Att plötsligt lämna hemorten på Öland och börja mitt eget liv i Stockholm kändes stort. Boende löste sig oväntat smidigt, jag fick hyra i andrahand på Södermalm.

På grund av min kroniska muskelsjukdom, som innebär främst stelhet i leder och svagare muskler i armar, händer, fötter och ben, är jag i behov av personlig assistans, något jag har haft på Öland för att kunna jobba och studera. I och med flytten blev jag tvungen att nyansöka om assistans i Stockholm, vilket innebar en period med utredningar, hembesök av kommunen, obekväma frågor och osäker väntan. Men jag antog att det skulle gå snabbare i Stockholm eftersom det bör finnas bättre rutiner i en storstad än på en mindre ort.

 

LÄS MER: Min fina bror är ingen fuskare – han vet inte vad det är

 

Mitt nya liv hade påbörjats i Stockholm, jag hade kommit in i jobbet, skapat kontakter med nya läkare och sjukhus, då jag även har en kronisk blodsjukdom som innebär perioder med låga blodvärden och sämre kondition och är i behov av regelbunden vård med blodtransfusioner. Jag hade också anställt fyra nya assistenter. Min hemkommun på Öland hade stått för assistansen under tiden Stockholm handlade mitt ärende, men efter att ha bollats mellan tre olika handläggare under fyra månaders tid, tog Stockholms stad, i ett enda mejl, allting i från mig. Ett avslag och jag blev en rättighetslös person.

I beslutet gör Södermalms stadsdelsförvaltning en annan bedömning än min hemort på Öland. Bedömningen är att jag inte har en tillräckligt omfattande funktionsnedsättning för att uppnå kriterierna i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), där personlig assistans är en av insatserna. I motiveringen till beslutet tar man upp saker jag kan göra själv, som att till exempel förflytta mig inomhus – saker jag inte ens sökt stöd för.  

Man påstår att jag kan vara ute självständigt men motiverar inte varför jag inte ska kunna gå på toaletten, duscha eller få på mig kläder innan jag går ut eller åker till jobbet.

Inte heller förklarar man hur jag ska få hjälp med toalettbesök på jobbet, lösa situationer när jag ska handla, bära, nå saker, åka rulltrappa och tunnelbana, ta mig till sjukhus eller om jag ramlar och inte tar mig upp – utan assistans. Detta trots att stadsdelsförvaltningen i sin utredning vid två tillfällen nämner att jag behöver hjälp med allt detta. Man gör ingen konsekvensanalys av sitt beslut och ger inte några alternativ.

 

LÄS MER: Hjälp mitt barnbarn, Försäkringskassan

 

Tack vare assistansen kunde jag bo själv – nu har jag tvingats fly hem till mina föräldrar igen.

Tack vare assistansen kunde jag vara på plats på mitt jobb – under tiden jag överklagar beslutet har jag inget annat val än att jobba på distans, vilket inte kommer att hålla i längden, eftersom jag har ett ansvar gentemot mina medarbetare. På Öland har jag ingen rätt till assistans och förlorade rätten till färdtjänst i samband med att jag skrevs över till Stockholm. Jag lever isolerad.

Frågan jag ställer mig är hur det kan och får vara möjligt att två kommuner gör så pass olika bedömningar kring en persons behov, trots att behoven och funktionsnedsättningen alltid har varit desamma.

Det är som att min kropp inte är min och att mitt liv inte är mitt – enbart för att jag lever med en funktionsnedsättning. Andra har nämligen full rätt att bestämma hur jag ska leva, var jag ska bo och vad jag ska syssla med. Jag ska inte tro att jag ska ha rätt att jobba, utvecklas och bidra till samhället, flytta eller ha ett eget liv och kräva mina rättigheter – för min kropp är ett icke fungerande föremål som kostar samhället pengar.

 

Nora Eklöv

Generalsekreterare på Unga Rörelsehindrade

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!