Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur kan ni låta miljoner oskyldiga djur plågas?

Tf veterinär Felicia Hogrell.

Runtom i Sverige far grisar, kalvar och andra djur fruktansvärt illa varje dag.

Den senaste skandalen visar smygtagna filmer på hur hönor kläms i en dörr och slås ihjäl med träklubbor. 

Det är dags att du frågar dig själv hur du kan göra allt för din hund, men inte tvekar att lägga en grisunge på grillen, skriver veterinären Felicia Hogrell.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Först ges lugnande medel under huden. Sedan sövs han ner och efter det injicerar jag avlivningsmedlet. Ögonen jag ser in i svämmar över av tårar. Inget jag kan säga kommer att hjälpa. Vi båda vet. Det här måste göras - för djurets skull. Jag har jobbat en månad som veterinär. Och jag har precis avlivat min första hund.

Man kan kanske tro att avlivningar är den värsta arbetsuppgiften. Men jag tycker att det finns någonting fint med dem också. Det är när allting ställs på sin spets som man verkligen ser vilka otroligt starka band många människor har till sina djur. 

Det är ett avsked av någons bästa vän. Någons arbetskamrat. Någons familjemedlem. Oavsett om det gäller hundar, hästar, katter eller kossor. För mig blir det självklart – Sverige är ett land fullt av djurvänner.

1,5 miljoner värphöns

Men det är någonting som skaver. Hur kan vi behandla vissa djur som det finaste vi har. Anpassa våra liv efter dem. Ta lån för att betala deras veterinärkostnader. Och samtidigt medverka till att så många andra utsätts för ett stort lidande? Det går inte ihop. Jag tror inte att de flesta människor är onda. De vet nog bara inte bättre. För hur ska vi kunna veta något som så få pratar om?

Den senaste skandalen visar smygtagna filmer på hur hönor kläms i en dörr och slås ihjäl med träklubbor. Inspelningarna kommer från Sveriges största äggproducent vilken har 1,5 miljoner värphöns. De flesta är nog överens om att behandlingen är helt oacceptabel. 

Det är uppenbarligen för lätt att glömma att de djur vi föder upp för att äta också är individer

Men när du sitter där hemma och äter ditt goda frukostägg, har du då någonsin funderat på vad som händer med hönorna när de inte längre värper? Eller med alla de kycklingar som kläcks och visar sig vara pojkar? De kommer ju aldrig lägga några ägg, och gasas därför ihjäl när de är någon dag gamla.

Somliga har otur i livets lotteri, men här finns inga vinnare. Vad tuppkycklingarna missar är ett 1,5 årigt liv på en yta lika stor som ett knappt A4-papper per burhöna. Eller att trängas på ett golv med tusentals andra hönor – för den som har lyxen att vara ”frigående inomhus”.

Grillad kattunge

Under min utbildning har jag fått insyn i en bransch som de flesta inte vet så mycket om. Det är ingen slump att många veterinärstudenter slutar äta kött. Jag har sett hur nyfödda kalvar tas ifrån sin mamma då hon precis slickat dem rena, för att vi ska dricka deras mjölk. 

Hur grisar kvävs i koldioxidgas som bedövning inför slakt. En metod där grisarna upplever högsta möjliga nivå av rädsla och ångest, enligt forskning från SLU. Jag har fått lära mig om hur dagens slaktkycklingar är så snabbväxande att deras ben och leder inte håller. Hur 98% av Sveriges alla grisar aldrig får vara utomhus. 

Det behövs inga skandaler eller bristande rutiner för att hitta lidande djur. Det är nämligen helt lagligt och vardagen på många håll i den storskaliga svenska djurindustrin. Då tappar i alla fall jag suget efter en grillad kattunge. Oj förlåt, jag menar grisunge.

Lika intelligenta som hundar

För att äta våra sällskapsdjur är helt otänkbart för de flesta. Likväl tror jag få vill stoppa ner sina små älsklingar i grisarnas koldioxidkammare. Men studier visar att grisar är minst lika intelligenta som hundar. De är så lika oss att vi kan transplantera deras organ till människor. 

Det är uppenbarligen för lätt att glömma att de djur vi föder upp för att äta också är individer. Individer med personligheter. Individer med förmåga att känna rädsla och smärta. Individer som vi dagligen påverkar genom våra val i mataffären.

Jag lyssnar noga på hjärtat för att kontrollera att det stannat. Den rödgråtna ägaren smeker pälsen varsamt en sista gång. Hon frågar om ögonen kommer att stängas. Det gör de inte. Mannen i familjen sitter utanför i bilen. Jag ser genom rutan hur han skakar av gråt när hon kommer tillbaka med den lilla kroppen. 

Och jag kan inte låta bli att undra vad de ska äta till middag.

 

Av Felicia Hogrell 

Tf veterinär