Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag lovar att vi inte kom hit för bidragen

När Amra Bajric var fem år flydde hon och hennes familj från Bosnien. Till slut hamnade de i Sverige.
Foto: Privat
På torsdagsmorgonen stormade hundratals flyktingar ett tåg på perrongen i Budapest i hopp om att få fortsätta sin flykt undan kriget.
Foto: Frank Augstein

När jag var fem år gammal befann jag mig på flykt på den tågstation i Budapest där flyktingar nu återigen väntar.

Det är dags att öppna gränserna, Sverige och Europa.

Jag kan med heder och samvete intyga att ingen flyr till Sverige för bidragens skull. Ingen, skriver Amra Bajric.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För 22 år sedan satt en liten femårig flyktingflicka tillsammans med sina föräldrar på samma en tågstation i Budapest. Det är samma tågstation som flyktingarna sitter på nu.  Det var vinter, kallt och den unga familjen hade ingen mat.  De hade flytt ett krig, etnisk rensning på muslimer i Bosnien och väntade på ett tåg (vilket tåg som helst) som skulle ta dem till säkerhet.

Den lilla femåriga flickan var jag.

Ingen brydde sig om oss. Vi satt vid perrongerna och bara väntade. Helt ensamma och utelämnade på väg i flykt mot något okänt från något hemskt.

Vilket tåg som helst. Allt som rörde sig på hjul bort från etniska rensningen vi flydde från. Allt dög. Sverige var inte målet. Det var slumpen. I dag verkar många övertygade om att flyktingar väljer Sverige för den höga levnadsstandardens skull. För allt gratis och alla bidrag som staten bara öser över människor som inget hellre vill än att bli kriminella och förstöra det samhälle som tagit emot dem.


Det många inte förstår är att Sverige inte var eller är ett val, det är något som händer oss. Flyktingförläggningen vi hamnade på låg i Märsta, Stockholm. Vi minns det som en tid av förvirring och rädsla. Inte en känsla av att ha lyckats utnyttja ett givmilt system på falska premisser. Sverige var inte ett frälsande bidragsmekka, det var en nödvändighet för vår säkerhet och överlevnad. Precis som mat eller luften vi alla andas tillsammans.

När jag ser att det i dag sker igen, samma situation, desperation och lidande, samma tågstation så går jag sönder. Det är dags att öppna gränserna Sverige. Öppna hela Europa. Jag som varit ett flyktingbarn kan med heder och samvete intyga att ingen flyr till väst för bidragens skull. Ingen. Det nämns aldrig att dessa människor hade både hem, arbete, ett socialt liv och intressen i sina hemländer. Ett helt liv som abrupt avbröts precis som våra avbröts under 90-talet. Det talas om dessa människor som en grå homogen massa som aldrig haft ett liv innan de blev flyktingar.


Ett till minne från tågstationen: den enda personen som såg oss var en hemlös romsk man. Han gav mig en godisbit. Mannen tillhörde samma grupp människor som i dag hatas och spottas på i Sverige för att de är hemlösa. Alla i dag som är stolta över att vara svenskar, låt oss vara stolta över att Sverige fortfarande är ett land folk flyr till och inte ifrån. Och folk har flytt hit förut. Vid andra världskrigets slut beräknades det ha funnits omkring 185 000 flyktingar från Finland i Sverige. Argumentet "hjälp dem på plats" håller inte. Sverigedemokraterna är för övrigt ett parti som inte är intresserade av att hjälpa någon på plats då de vill sänka biståndet från dagens en procent av BNP till 0,7 procent. Siffror från Migrationsverket visar dessutom att Sverige i dag tar emot färre flyktingar (i år väntas 74 000 asylsökande) än både förra året (81 301 personer) och under 90-talets stora flyktströmmar (under 1992 togs 84 018 flyktingar emot) bland annat på grund av det krig som förde mig och min familj till Sverige.

Debatten om huruvida flyktingar ska få komma hit eller inte är ovidkommande. Dessa människor är redan här och det vi nu behöver diskutera är hur vi bäst ska ta emot så många som möjligt. Att skicka tillbaka folk är samma sak som att sända dem till döden. Vi kan som land inte stödja något sådant. För mig är detta ett minne, för andra en verklighet nu. Låt oss arbeta för att det ska få bli ett minne för alla på flykt i dag likaså.


Amra Bajric, frilansskribent och samhällsdebattör, bloggar på OndTon.