Jag har fått ett litteraturpris, "Leninpriset". Beskedet nådde mig i Peking via sms. Motiveringen - brett intellektuellt engagemang, underifrånperspektiv, principfasthet och grundligt arkivarbete - gladde mig, men benämningen "Leninpris" föreföll närmast ironisk.
Jag har i årtionden varit frihetlig socialist och involverad i många dispyter med den auktoritära socialismens företrädare, såväl på hemmaplan som i det gamla Östblocket där jag under 1980-talet stod i kontakt med politiska dissidenter, underjordiska fack- föreningar och människorättsaktivister.
Tänkte ut ett tacktal på temat "vikten av olydnad och fritänkande, från Kronstadt till kriget mot terror", men priset skulle delas ut då jag rest vidare till Indonesien för att föreläsa om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.
Det var inte första gången jag fått en utmärkelse för min gärning som forskare. År 2003 tilldelades jag ett pris av Kungliga Vitterhetsakademien och fick medalj av kungen.
Kan jag ta emot ett pris av kungen utan vara rojalist kan jag ta emot ett Leninpris utan att vara leninist, tänkte jag. Vid hemkomsten upptäckte jag att det stormat lite kring detta Leninpris. Särskilt sedan Peter Englund i en i övrigt humoristiskt formulerad kommentar kallat mig "naiv och historielös" - inte min forskning som han säger sig hysa "respekt" för och vara "imponerad" av - utan för att jag mottagit ett pris med detta namn.
Naiv? I bemärkelsen "inopportun, vägran att känna av varifrån det blåser och hovsamt svaja med vinden", absolut.
Historielös? Som historiker vet Englund att det vi kallar historia egentligen är historiografi: vi väljer ur historiens mångfald ut delar som vi fogar samman till en berättelse som talar om var vi är, varför vi är där och vart vi skall. Mellan olika historieskrivningar pågår en kamp som alltid är politisk, och den historieskrivning som blir officiell återspeglar relativa politiska maktförhållanden.
Makten över framtiden går således via kontroll över historien - vilket förklarar varför staten etablerat myndigheten Levande historia.
Englund själv har accepterat en stol i den Svenska Akademien som grundades av den enväldige konungen Gustav III, som initierade det kungliga svenska slaveriet och står som symbol för hela den månghundraåriga institution av konungar av Guds nåde som ändades först med den demokratiska revolutionen.
Innebär faktum att Englund accepterar en stol i Svenska Akademin att han stödjer de enväldiga konungarnas maktordning?
Hur bör vi se på Nobelpristagare? Bör vi bemöta dem med moralisk indignation för att de fått pris i namn av dynamitens uppfinnare och försöka tillskriva dem all den död som följt på militärindustrins senare utveckling?
Leninpriset anspelar på Sovjets motsvarighet till Nobels fredspris. Bland pristagarna återfinns Pablo Picasso, Bertolt Brecht, Salvador Allende, Angela Davis, Nelson Mandela och den svenske författaren Artur Lundkvist, som i likhet med Englund var ledamot i den Svenska Akademien.
Uttrycktes det någon större indignation då Picasso tog emot priset? Tilldelade Englund ett Pol Pot-pris till Nelson Mandela? Nej. Men då fanns ju Sovjetunionen. Tiderna var annorlunda.
Nu delas priset inte ut av en supermakt utan av Jan Myrdalssällskapet, som mig veterligt inte håller några politiska fångar.
Hade det varit 1972 då både Englund och jag var med i Vietnamrörelsen hade det varit större skandal att ta emot ett pris av kungen. Englund var på den tiden trotskist och aktiv i en miljö som försvarade Trotskijs massaker på frihetliga socialister i Kronstadt 1921.
Indignationen över Lenin idag kanske är en del av Englunds självuppgörelse, men har föga med mig att göra. Det är väl att Englund upprörs över Gulag. Då befinner vi oss på samma sida i denna fråga.
Jag bjuder härmed Englund att förena sig med mig i ytterligare ett ärende: kampen för frihet och rättvisa åt de som idag hålls illegalt inspärrade och torteras i de fångläger den kvarvarande supermakten låtit upprätta världen över. Låt oss tillsammans ta strid för verklig demokrati, intellektuell frihet och den liberala rättsordningens principer, från Gulag till Guantánamo.
MATTIAS GARDELL
Mattias Gardell är professor i religionshistoria vid Uppsala universitet.
Premium
Premium
Premium