Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag har fått nog av alla skamliga förslag

Nästan varje gång hände det att chaufförerna antingen tafsade på mig och kommenterade mitt utseende, eller kom med något skamligt förslag, skriver Linda Åkesson.Foto: COLOURBOX
Linda Åkesson är journalist och funkisaktivist.Foto: PRIVAT

Som funktionshindrad kvinna ses jag som lovligt byte – och någon man ska förbarma sig över genom att erbjuda sexuella tjänster.

Männen som utför dessa handlingar verkar inte förstå att de gör fel, skriver Linda Åkesson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | METOO. Att varje människa har rätt att bestämma över sin kropp och vem som ska få vidröra den, det ser nog de flesta som självklart. Men för en sån som mig är det ingen självklarhet att jag har rätt att bestämma över min egen kropp. För jag har två saker emot mig: 

1. Jag är kvinna.

2. Jag har funktionsnedsättningar. 

Jag har nedsatt syn och en hjärnsynskada, som gör att jag har extra svårt att orientera mig ibland, samt nedsatt balans. Därmed har jag förverkat min rätt till integritet, och rätten att bestämma hur jag vill ha det är inte min. Eftersom jag inte använder assistans eller ledsagare, behöver jag ibland fråga vilt främmande människor om hjälp. 

Som när jag var i Malmö på ett jobb. Jag gick vilse när jag skulle gå till mitt hotell. En man hjälpte mig. Medan han frågade en person var mitt hotell låg, strök han mig över armen. Jag bad honom vänligt att ta bort handen från min arm. Hela vägen till hotellet skrek han oförskämdheter efter mig. Jag fick höra att jag var otacksam, att jag skulle skämmas. Väl framme släpade han in mig i foajén medan han skrek åt portiern om vilken odräglig unge jag var. 

Erbjöd sig att bli min "personliga assistent"

När jag var ny i Stockholm hände det nästan varje dag att någon man följde efter mig när jag gick hem. De frågade om de kunde hjälpa mig med något. När jag frågade dem vad det skulle vara, sänkte de bara skamset blicken och sa "jag vet inte...". Och lommade vidare. 

De frågade inte ens om jag var singel. De bara antog att jag var det eftersom jag var funktionshindrad.

En gång i en mataffär kom en kille fram till mig och sa: "Om du behöver en personlig assistent så ställer jag upp". 

Jag åkte ofta färdtjänst innan jag lärde mig hitta, och nästan varje gång hände det att chaufförerna antingen tafsade på mig och kommenterade mitt utseende, eller kom med något skamligt förslag. Ville jag bli deras flickvän? Jasså inte? Varför? Jag hade väl ingen pojkvän? De frågade inte ens om jag var singel. De bara antog att jag var det eftersom jag var funktionshindrad. 

En chaufför blev mycket förvånad när han frågade mig om han fick följa med upp på en fika, och jag svarade att min pojkvän var hemma.

Männen tycks tro att de gör en god gärning

Männen som utför dessa handlingar verkar inte förstå att de gör fel. Tvärtom verkar de tycka att de gör något bra – särskilt när det gäller kvinnor med funktionsnedsättningar. I deras värld tycks kvinnan vara lovligt byte – och den funktionshindrade kvinnan, henne ska man förbarma sig över och vara snäll mot genom att erbjuda sexuella tjänster. Hon ska bara vara tacksam. 

Vaddå, gnälla över att jag råkade ta dig på brösten, men snälla nån! Jag hjälpte dig ju över gatan, var tacksam!

Alla har uppenbarligen inte rätt att känna sig trygga när de åker taxi eller rör sig själva ute. Många av mina funktionshindrade tjejkompisar är rädda för att gå ut själva, särskilt på kvällen. Jag förstår dem. 

Vill vi funktionshindrade ha någon annans hjälp, då ska det minsann ske på deras premisser, vi är inte i någon som helst position att ställa några krav eller bråka. Vaddå, gnälla över att jag råkade ta dig på brösten, men snälla nån! Jag hjälpte dig ju över gatan, var tacksam! 

Kräv att alla taxibilar har kamera

Nej, det är hög tid att vi bestämmer vilken människosyn som ska råda i det här landet. Och om vi bestämmer oss för att ha en god och värdig sådan - vilket jag hoppas och tror – måste vi göra tydliga markeringar om rätt och fel. Att exempelvis kräva att alla taxibilar ska vara utrustade med kamera är en sådan sak. Då kan ingen komma undan med övergrepp och ofredande. 

Vi kan inte rå för hur vi skapas, men är det för mycket begärt att få lite värdig respekt? Ni vet, regeln att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Ska den inte gälla alla? 

 

Av Linda Åkesson

Journalist och funkisaktivist