Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag förstår våldet på socialkontoren

Jonas Thornell, fri skribent och kulturarbetare.Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Har du någon aning om hur det känns att söka försörjningsstöd?

Det har jag. När jag i berusat tillstånd uttryckte kritik på arbetsförmedlingen förpassades jag till förnedringen på socialkontoret, skriver Jonas Thornell, fri skribent och tidigare lärare i psykologi.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. En rad reportage angående hot och våld mot personalen på socialkontor har publicerats i olika medier de senaste åren. Vissa skildringar visar även att många socialsekreterare upplever stress och gått in i väggen, blivit långtidssjukskrivna eller fått byta jobb. 

Naturligtvis är det oacceptabelt att Socialtjänstens personal utsätts för våld och hot på sin arbetsplats, men få ställer sig frågan varför sådana situationer uppkommer.

Myndighetschefer och ansvariga politiker borde fundera närmare över grundläggande psykologiska överlevnadsmekanismer. Hur tror ni att en utsatt människa, som är på väg att förlora allt eller redan har gjort det, fungerar och känner inombords? 

Nej just det, ni kan sannolikt inte ge något bra svar på den frågan, eftersom ni näppeligen upplevt sådan livsomskakande och existentiell gungning själva.

Tillvaron rasade samman

Efter att ha blivit avpolletterad från vårt svenska så kallade trygghetssystem var jag själv en tid av mitt liv i den förnedrande situationen, att jag nödgades söka försörjningsstöd på ett socialkontor. För den som besitter någon form av självbevarelsedrift så är det en otroligt obehaglig inre upplevelse. 

Jag hade en påtaglig känsla inombords av att tillvaron höll på att rasa samman fullständigt. En kort tid före ”raset” hade jag en sjukpenningsgrundande inkomst som utgick från min tidigare lön som lärare i psykologi på polishögskolan. Sedan blev jag ”nollklassad” av Försäkringskassan och förlorade alltså rätten till sjukpenning.

Många av de män och kvinnor som söker försörjningsstöd har inte alltid så lätt att uttrycka sig på svenska språket

Arbetsförmedlingen kastade i samma veva ut mig på grund av att jag i berusat tillstånd sagt min ärliga mening: vad jag tyckte om deras fullkomligt meningslösa så kallade åtgärdsprogram (föregångare till det illa beryktade ”Fas 3”).

”Felet” jag begick var att förtälja min ärliga mening i alkoholpåverkat tillstånd. Myndigheten kunde därmed åberopa ”särskild händelse” och deras beslut blev ödesdigra för min framtid. Jag blev alltså nödsakad att söka försörjningsstöd på socialkontoret.

Svårt att uttrycka sig

Många av de män och kvinnor som behöver söka försörjningsstöd har kanske inte alltid så lätt att uttrycka sig verbalt på svenska språket. Jag hade vissa fördelar där med hänsyn till min yrkesmässiga bakgrund. 

Jag tror att det är personalen på socialkontoren som många gånger behöver bli bättre på att förstå olika mänskliga beteenden, kroppsspråk och så, som delvis frambringas i och med den speciella utsatta situationen som det innebär att vara klient på ett socialkontor.

Kvalificerad personal på en myndighet, socialsekreterare med fler, måste kunna ta emot kritik - som ofta är välgrundad - från sina klienter. Socialsekreterarnas lyhördhet gentemot enskilda individer brister allt som oftast och deras förmåga att tolka olika personlighetsdrag är i många fall högst rudimentär eller saknas helt.

Obehaglig upplevelse

Det är en synnerligen obehaglig existentiell upplevelse, att stå ekonomiskt barskrapad, med sitt öde lagt i händerna på en myndighetsperson, som genom sitt beslut kan avgöra om du ska få några pengar eller ej.

Jag tror att en reformerande förändring när det gäller utbetalningarna av försörjningsstöd hade varit av godo för alla inblandade parter – att samhället införde någon form av garanterad transferering varje månad för basala utgifter till de individer som behöver ekonomisk hjälp. Personalen på socialkontoren hade då fått en välbehövlig avlastning: färre antal besök från frustrerade klienter och mindre stress.

Klienterna hade i sin tur upplevt mer tillit och samtidigt mindre kontroll från myndigheten, vilket skulle minska stigmatiseringen men vara till gagn för deras människovärde.

 

Av Jonas Thornell

Fri skribent och kulturarbetare, tidigare lärare i psykologi vid polis- och vårdutbildningar