Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag fick säga till 22 gånger – på en lektion

Mattias Axelsson, lärare.

Foto: Picasa

Mobiler i klassrummet under lektionstid fungerar inte i praktiken, skriver Mattias Axelsson.

Foto: Jessica Gow / Tt

Ska vi inte se mobiltelefonen med alla sina inbyggda funktioner som en möjlighet för eleverna att använda i klassrummet?

Möjligen i teorin – men i verklighet där svenska elevers kunskapsresultat rasar är detta inte en lösning, skriver Mattias Axelsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En vanlig lektion i historia på ett gymnasium. Arton elever i mitt klassrum. Drygt en timmas undervisning. Under den lektionen fick jag säga till mina elever 22 gånger att stoppa undan telefoner för att de störde undervisningen på något sätt (och då lät jag vissa personers mer diskreta användning slippa undan).

Den svenska skolan är i kris. Resultat i rapport efter rapport – såväl internationella som nationella – pekar tydligt på att svenska elever kunskapsmässigt är sämre i dag på nästan alla områden än tidigare. Självklart finns det förklaringar på olika nivåer. På strukturell nivå går det att peka på kommunaliseringen, det fria skolvalet, New Public Management och andra saker. Men vi måste också titta i klassrummet där merparten av elevernas skolförlagda lärande faktiskt sker, eller åtminstone borde ske.

Närmare hälften av Sveriges skolelever uppger att mobiltelefoner är ett problem för undervisningen. På samma sätt menar nästan hälften av Sveriges gymnasielärare att “störande föremål” är det största problemet för ordning och arbetsro i skolan. Mobiltelefonen i klassrummet är således ett problem värt att uppmärksamma.

 

Vi vet att det tar upp till 25 minuter att återfå fokus efter att vi kollat ett sms eller tittat efter vem som lajkat den senaste bilden på Instagram. För elever med studiesvårigheter är det alltså helt katastrofalt att ha en apparat i fickan som pockar på uppmärksamhet. Om du dessutom ska visa messet för din bänkgranne drar du in ytterligare personer i den negativa spiralen. Lägg till detta att vi vet hur ordning och studiero i klassrummet är en av – förvisso flera – nyckelfaktorer för att eleverna ska lyckas med utbildningen.

Jag som lärare och mina kollegor måste ges förutsättningar för att få vara just lärare och syssla med undervisning. En av de förutsättningarna är att vi måste ges mandat att stävja missbruket av mobiltelefoner på lektioner. Det måste finnas tydliga regler och praktiska möjligheter så att vi preventivt kan säkerställa att mobiltelefonen inte blir det disktraktionsmoment det i dag är på alltför många lektioner. Exakt hur detta ska gå till kommer så klart att variera mellan olika skolor beroende på stadium.

 

Men är då inte mobiltelefonen en symbolfråga? Räcker det inte med tydligt ledarskap och bra ordningsregler för att problemet ska lösas? Ska vi inte se mobiltelefonen med alla sina inbyggda funktioner som en möjlighet?

Möjligen i teorin. I den praktiska verklighet där svenska elevers kunskapsresultat rasar, allt fler lärare lämnar eller funderar på att lämna yrket så är detta inte en lösning. Som vuxna i skolan måste vi kunna ställa tydliga krav på ordning och studiero i klassrummet. En mobiltelefon är en fantastisk apparat med möjlighet att använda som miniräknare, ordbok och en massa annat. Men den har också (och här ligger problemet) så många distraktionsmoment – mess, Instagram, Snapchat, Periscope – att eventuella fördelar som finns inte i närheten uppväger de massiva problemen.

Det finns ingen rimlighet i att jag som lärare under dryga timmen ska lägga tid på att ta 22 konflikter om något som inte ens borde finnas framme under lektionen. Tiden borde jag i stället kunnat lägga på att bedriva undervisning.

 

Mattias Axelsson

Gymnasielärare i Göteborg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!