DEBATT. Det var när min äldsta dotter var liten. En kvinna kom fram till oss i lekparken och sa: ”åh, vilken söt liten pojke”. Jag rättade henne och sa: ”tack, men det är en liten tjej”. Då blev hon arg. Jag fick det bestämda kravet att då fick jag minsann klä henne som en tjej också.
För ett litet barn finns inga könsnormer att bryta mot. Barn bara är som de är. De lever i nuet. De tycker om vad de tycker om. Okomplicerat. Fördomsfritt.
När mina döttrar var små var de väldigt olika. Den ena var väldigt ”tjejig”. Hon tyckte om kjolar och klänningar och rosa och lekte helst med dockor.
Min andra dotter var mer att hon tyckte om både tjejkläder och tjejleksaker och killkläder och killeksaker. Hennes absoluta favoritkaraktär var Bärgarn från filmen ”Bilar”. Det gjorde att jag ibland köpte kläder till henne på killavdelningen.
Jag vet inte vad som är så provocerande när det gäller könsnormer? Hur vi kan anse oss ha rätten att ens lägga oss i vem eller vad andra människor väljer att vara.
Det var enormt frustrerande att se hur hon bemöttes. Hur det så ofta skulle kommenteras. Hur andra, ofta främlingar, hade ett sådant behov av att tala om för henne att det där minsann var killkläder. Varför få henne att känna som att hon på något vis var fel?
Jag minns till exempel en gång när jag hämtade henne på förskolan och en liten tjej pekade på min dotter och sa ”Titta mamma på hennes tröja!” Mamman tittade, med en väldigt kritiserande blick, först på henne, sedan på mig, och sa obekvämt ”Fast jag tror faktiskt att det där är en killtröja”.
När min dotter önskade sig ett bilgarage i julklapp var man även där snabb på att försöka rätta in henne i ledet. Man föreslog genast mer ”tjejiga” förslag på julklappar, som skulle passa en tjej bättre.
Finns inga rätt och fel
Det var ur frustrationen jag kände som jag till slut satte mig ner och skrev ”Lolle och den rosa kjolen”.
Lolle är en liten kille som tycker om saker man kanske inte direkt associerar med en kille. Hans älsklingsfärg är rosa, han tycker om att klä sig i glitter och paljett och att bära smink. Och denna jul har han önskat sig en rosa kjol i julklapp.
I boken talar man om för honom: ”Det här är vad du borde tycka om som kille”, ”det här är vad du borde önska dig” och ”det här är vad du borde ha på dig”. Men Lolle är ju en individ. Han ska inte behöva passa in i någon mall. Han är den han är. Det finns inga rätt och fel i det.
Min förhoppning var att man skulle läsa boken, lära känna Lolle, inte bara som en liten kille, utan som en individ, och förstå. Det spelar ingen roll att andra talar om för Lolle vad han borde tycka om. Det ändrar inte den han är. Alla killeksaker i världen skulle inte göra Lolle lycklig. För det han vill ha är en rosa kjol.
Långt kvar
I en tidigare refusering av boken fick jag höra att jag inte borde skriva om sådana ämnen. Att jag då får det att låta som ”ett problem”. När det inte borde vara ett problem, utan något som ska normaliseras.
Men min egen erfarenhet visar att vi har långt kvar.
Jag vet inte vad som är så provocerande när det gäller könsnormer? Hur vi kan anse oss ha rätten att ens lägga oss i vem eller vad andra människor väljer att vara. Men jag tror att det behöver lyftas mer, inte mindre.
Och vuxna personer som känner att de borde kommentera hur andras barn klär sig måste lära sig att tänka till.
Om du ser en liten tjej med killtröja, varför inte bara säga ”Vilken fin!”, utan värdering. Om en kille önskar sig en rosa kjol i julklapp, varför inte bara säga ”Jaså, du tycker om kjolar. Vad gillar du mer?”
Det börjar med oss. Var och en av oss. Det börjar med dig.
Av Nina Wahlund
barnboksförfattare
