Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag blev inte förvånad – Knutby kan hända igen

Knutbysekten uppstod inte i ett vakuum, skriver Amanda Åhall.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Åsa Waldau i Knutby 2005.Foto: NILS PETTER NILSSON
Amanda Åhall.

Jag är inte överraskad av att flera från min ungdom hamnade i Knutby. 

Jag är glad att det inte var fler, skriver Amanda Åhall som växte upp i en frikyrklig miljö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Den 14 januari påbörjades den förhoppningsvis sista rättegången kring Knutbysekten, en kristen församling som till synes helt ur det blå blev en sekt med inslag av dödskult, sexuellt utnyttjande och misshandel. Men skenet bedrar. Knutbysekten uppstod inte i ett vakuum.

I Expressen 14/1 skriver Joel Halldorf om Pingstkyrkans ansvar för Knutby men skulden delas av hela det frikyrkliga Sverige som accepterade den radikalisering som skapade utrymme för Knutbysekten.

Min kyrka spårade ur

Saronkyrkan i Göteborg var den plats där jag själv växte upp. Saron är den största västsvenska kyrkan i det som då var Örebromissionen (i dag en del av Evangeliska Frikyrkan), en stor teologisk auktoritet med många välutbildade pastorer. Trots det spårade det ur. 

Varför? Jag menar att det handlade om en brist på intresse samt att det gav status att vara attraktiv för unga.

Åsa Waldau, även känd som ”Kristi brud”, lämnar rättssalen i Uppsala.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

I början av 1990-talet anställdes nya unga karismatiska ledare i Saron. Många var också frivilliga och inte mycket äldre än de ungdomar de skulle leda. Då kan det naturligtvis gå fel. Med rätt arbetsledning och ett intresse från vuxenvärlden hade mycket kunnat undvikas. Istället upplevde vi ett tydligt Vi och Dem. 

Vi skulle lyssna och lyda

På möten, läger och konferenser fick vi lära oss att se drömmar som profetiska tilltal, leva som lärjungar – ”en lärjunge lyssnar och lyder”, om vikten att leva i tron för att inte hamna i helvetet, att se mönster och mirakel i alla sammanhang (en naturkatastrof betydde att vi levde i den sista tiden, att nästan bli överkörd att djävulen försökte döda oss för att vi var viktiga för Guds kamp).

I samband med mordet i Knutby lämnade jag kyrkan och bad att få prata med någon om undervisningen under 1990-talet. Jag fick inget svar.

Jag minns ett sommarläger för högstadieelever där en pastor från Brasilien bjöds in. Han berättade hur han dött och återuppväckts av Jesus då hans uppdrag på jorden inte var över. Först fick han dock se himlens härlighet och helvetets skräck. Han predikade mest om djävulen och demoner. Om kamp i andevärlden med flammande svärd och hur vår framgång och tro hängde ihop. Och hur vi i himlen alla var 33 år, som Jesus.

Jag lämnade efter mordet

Jag är inte överraskad av att flera från min ungdom hamnade i Knutby. Jag är glad att det inte var fler.

I samband med mordet i Knutby lämnade jag kyrkan och bad att få prata med någon om undervisningen under 1990-talet. Jag fick inget svar. Ingen verkar vilja prata med oss som inte hamnade i Knutby.

Frikyrkosverige verkar nöjda med att media ger Knutbysektens ledning all skuld. Men det är dags att Frikyrkosverige tar ansvar. Det behövs självrannsakan och öppen kommunikation; handlingsplaner för att stötta ledare och församlingar, om hur man upptäcker radikalisering och hanterar personer som vilseleder. Då kan vi kanske stoppa ”Knutbysekter” i framtiden.

 

Av Amanda Åhall

Född och uppvuxen i Frikyrkosverige

SE MER: Krimspecial – Knutby och Åsa Waldau