Redan i skolan tvingas barn med läs- och skrivsvårigheter in i en norm som inte passar alla, i stället för att få utveckla sina egna talanger, skriver Emilie Dahlst. Foto: Privat
Redan i skolan tvingas barn med läs- och skrivsvårigheter in i en norm som inte passar alla, i stället för att få utveckla sina egna talanger, skriver Emilie Dahlst. Foto: Privat

Jag är inte dum för att jag har svårt att stava

Publicerad

Redan under de första skolåren kategoriseras vi efter vad vi inte kan snarare än att tillåtas växa inom områden där vi skulle kunna växa.

På så sätt lär vi barn att kämpa för att arbeta bort allt som avviker från normen för att passa in, snarare än bli enastående i de områden där talangen finns, skriver låtskrivaren Emilie Dahlst.

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Stavas alltså med ett eller två l?

Om press adderas till en situation där stavning står i fokus så kan jag knappt med livet som insats besvara den typen av frågor. Alla knep och ramsor fullkomligt överger mig.

Jag är nämligen den typen av individ som sällan ser någon logik i bokstävers följd annat än resultatet när man slutligen uttalar orden.

Trots detta använder jag just ord som arbetsredskap inom musiken och kan med en osedvanlig lätthet placera dem i en önskvärd följd både på svenska och engelska.

Allt går med lite jävlar anamma och en höghaltig dos autocorrect!

Mer krävande finner jag det att tvingas bemöta kategoriseringen av individer via diagnoser som tycks blivit en samhällsnorm.

Jag upplever ständigt situationer i vilka jag lämnas undrandes hur en diagnostisering av min problematik kunnat bli så viktig för andra människor.

Hur jag och många med mig som lever med liknande svårigheter ständigt ifrågasätts.

Hur funktionen i samhället och intelligensen ifrågasätts.

För när människor väl korsat väg med min öppenhet gällande detta så är följdfrågorna ett faktum; Har du dyslexi? Har du någon diagnos? Hur klarar du ditt arbete? Hur klarade du skolan?

Och så vidare.

Mitt svar förblir alltid det samma. Jag definierar varken mig själv eller min existens efter mina svårigheter eller efter någon diagnos. Jag må stava som en kratta men jag är mer än så. En människa är mer än sina svårigheter. Diagnos eller ej.

 

Det tragiska här är att jag tycks ha lättare att acceptera mig själv som jag är än människorna omkring mig.

 Gällande övriga svårigheter där en diagnos inte kan göras gällande, som exempelvis det faktum att jag är redigt värdelös i köket, behöver jag ytterst sällan stå till svars.

Men i skuggan av min stavningsproblematik tvingas jag det, och jag är inte ensam. Var femte människa lever nämligen med läs- och/eller skrivsvårigheter.

Innebär det att det att 20 procent av landets befolkning inte kan bli författare, läsa textad film eller vinna en match Scrabble? Nej. Det betyder bara att vi är olika individer med olika lätt för olika saker. Att vi är olika.

Att vara olika är dock inte synonymt med att något eller någon måste vara fel.

Det är ett obestridbart faktum som samhället fallerar att leverera kunskap kring, just när dessa skillnader gör sin entré. För redan under de första skolåren kategoriseras vi efter vad vi inte kan snarare än ges mer utrymme inom områden där vi skulle kunna växa snabbare än andra om bara takhöjden anpassades.

Vi lär barn att kämpa för att arbeta bort allt som avviker från normen för att passa in, snarare än att bli enastående i de områden där talangen finns.

Vi vill ha starka och självständiga individer men främjar inte ett tänkande där fokus ligger bortom att arbeta hårt för att bli som alla andra.

Vi tillhandahålls en pepparkaksform i vilken vi sedan placerar alla omkring oss när vi vandrar ut i vuxenlivet.

 

Jag hade tur i oturen under skolåren tack vare min förkärlek till och naturliga fallenhet för matematik. Ingen ifrågasatte min intelligens då jag tidigt låg flera år före mina jämngamla klasskamrater när det kom till hanteringen av siffror.

I skuggan av detta bortsåg man dock från mina svårigheter gällande stavning och de verktyg som säkerligen kunde ha underlättat blev aldrig tillgängliga för mig.

Detta ledde till att jag helt och fullt kunde fokusera och utveckla det jag var bra på snarare än det jag hade svårt för. Den rätta vägen ligger nog dock någonstans mitt emellan.

Nyligen öppnades den första skolan i Sverige med inriktning på bland annat just läs- och skrivsvårigheter. Ett jättebra initiativ, absolut.

Men så länge inte alla skolor tar ansvar för att likväl förmedla verktyg till de behövande, som att förmedla förståelse till dem utanför problematiken, så kommer vi alltid leva i ett samhälle där det är jobbigare att behöva stå till svars för det man inte kan rå för än att besvara frågan om alltså stavas med ett eller två l.

Något som i slutändan endast resulterar i ytterligare barriärer mellan dem som representerar normen och dem utanför.

För att inte tala om all talang som går förlorad i de fall där fokus helt läggs på svårigheter och att passa normer snarare än att ur ett personligt perspektiv utveckla individuella talanger.

 

Emilie Dahlst, sångerska och låtskrivare

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag