Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag är inte dum för att jag har svårt att stava

Redan i skolan tvingas barn med läs- och skrivsvårigheter in i en norm som inte passar alla, i stället för att få utveckla sina egna talanger, skriver Emilie Dahlst. Foto: Privat

Redan under de första skolåren kategoriseras vi efter vad vi inte kan snarare än att tillåtas växa inom områden där vi skulle kunna växa.

På så sätt lär vi barn att kämpa för att arbeta bort allt som avviker från normen för att passa in, snarare än bli enastående i de områden där talangen finns, skriver låtskrivaren Emilie Dahlst.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Stavas alltså med ett eller två l?

Om press adderas till en situation där stavning står i fokus så kan jag knappt med livet som insats besvara den typen av frågor. Alla knep och ramsor fullkomligt överger mig.

Jag är nämligen den typen av individ som sällan ser någon logik i bokstävers följd annat än resultatet när man slutligen uttalar orden.

Trots detta använder jag just ord som arbetsredskap inom musiken och kan med en osedvanlig lätthet placera dem i en önskvärd följd både på svenska och engelska.

Allt går med lite jävlar anamma och en höghaltig dos autocorrect!

Mer krävande finner jag det att tvingas bemöta kategoriseringen av individer via diagnoser som tycks blivit en samhällsnorm.

Jag upplever ständigt situationer i vilka jag lämnas undrandes hur en diagnostisering av min problematik kunnat bli så viktig för andra människor.

Hur jag och många med mig som lever med liknande svårigheter ständigt ifrågasätts.

Hur funktionen i samhället och intelligensen ifrågasätts.

För när människor väl korsat väg med min öppenhet gällande detta så är följdfrågorna ett faktum; Har du dyslexi? Har du någon diagnos? Hur klarar du ditt arbete? Hur klarade du skolan?

Och så vidare.

Mitt svar förblir alltid det samma. Jag definierar varken mig själv eller min existens efter mina svårigheter eller efter någon diagnos. Jag må stava som en kratta men jag är mer än så. En människa är mer än sina svårigheter. Diagnos eller ej.

 

Det tragiska här är att jag tycks ha lättare att acceptera mig själv som jag är än människorna omkring mig.

 Gällande övriga svårigheter där en diagnos inte kan göras gällande, som exempelvis det faktum att jag är redigt värdelös i köket, behöver jag ytterst sällan stå till svars.

Men i skuggan av min stavningsproblematik tvingas jag det, och jag är inte ensam. Var femte människa lever nämligen med läs- och/eller skrivsvårigheter.

Innebär det att det att 20 procent av landets befolkning inte kan bli författare, läsa textad film eller vinna en match Scrabble? Nej. Det betyder bara att vi är olika individer med olika lätt för olika saker. Att vi är olika.

Att vara olika är dock inte synonymt med att något eller någon måste vara fel.

Det är ett obestridbart faktum som samhället fallerar att leverera kunskap kring, just när dessa skillnader gör sin entré. För redan under de första skolåren kategoriseras vi efter vad vi inte kan snarare än ges mer utrymme inom områden där vi skulle kunna växa snabbare än andra om bara takhöjden anpassades.

Vi lär barn att kämpa för att arbeta bort allt som avviker från normen för att passa in, snarare än att bli enastående i de områden där talangen finns.

Vi vill ha starka och självständiga individer men främjar inte ett tänkande där fokus ligger bortom att arbeta hårt för att bli som alla andra.

Vi tillhandahålls en pepparkaksform i vilken vi sedan placerar alla omkring oss när vi vandrar ut i vuxenlivet.

 

Jag hade tur i oturen under skolåren tack vare min förkärlek till och naturliga fallenhet för matematik. Ingen ifrågasatte min intelligens då jag tidigt låg flera år före mina jämngamla klasskamrater när det kom till hanteringen av siffror.

I skuggan av detta bortsåg man dock från mina svårigheter gällande stavning och de verktyg som säkerligen kunde ha underlättat blev aldrig tillgängliga för mig.

Detta ledde till att jag helt och fullt kunde fokusera och utveckla det jag var bra på snarare än det jag hade svårt för. Den rätta vägen ligger nog dock någonstans mitt emellan.

Nyligen öppnades den första skolan i Sverige med inriktning på bland annat just läs- och skrivsvårigheter. Ett jättebra initiativ, absolut.

Men så länge inte alla skolor tar ansvar för att likväl förmedla verktyg till de behövande, som att förmedla förståelse till dem utanför problematiken, så kommer vi alltid leva i ett samhälle där det är jobbigare att behöva stå till svars för det man inte kan rå för än att besvara frågan om alltså stavas med ett eller två l.

Något som i slutändan endast resulterar i ytterligare barriärer mellan dem som representerar normen och dem utanför.

För att inte tala om all talang som går förlorad i de fall där fokus helt läggs på svårigheter och att passa normer snarare än att ur ett personligt perspektiv utveckla individuella talanger.

 

Emilie Dahlst, sångerska och låtskrivare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!