Jag är 35 år och har aldrig haft en riktig vän

Var sjunde svensk känner sig ensam. Jag är en av dem. Under mina 35 år har jag aldrig haft en riktig vän, skriver Anna Kumlin.
Foto: Privat.
Enligt en rapport från Statistiska centralbyrån känner sig var sjunde person ensam, oftast kvinnor och ensamboende.
Foto: Shutterstock.

Var sjunde svensk känner sig ensam. Jag är en av dem. Under mina 35 år har jag aldrig haft en riktig vän, skriver Anna Kumlin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När jag på sociala medier ser bilder på folk med sina vänner svider det till i hjärtat ordentligt. Jag kan inte undgå att känna svartsjuka när jag vet att någon umgås med sin “bästis”.  Jag har två underbara barn och en familj omkring mig. Men jag har inga vänner. Jag har aldrig ens haft några.

Och jag är knappast ensam. Enligt en rapport från Statistiska centralbyrån känner sig var sjunde person ensam, oftast kvinnor och ensamboende.

Ändå blev jag förvånad när jag, efter att ha gått med i ett par olika sidor på nätet, förstod hur ofantligt många människor det faktiskt rör sig om. Jag tror därför att det är otroligt viktigt att vi vågar prata om det här. Att vi inte skäms över att vi är ensamma.

Visst, jag har bekanta och det finns folk jag umgås med. Men det är inte samma sak som en riktig vän. När jag var barn var jag alltid det tredje hjulet och dög mest om någon annan var sjuk.


När jag var 20 år flyttade jag från Stockholm till Jämtland. Här lyckades jag ändå hitta ett par “kompisar” via sidor på nätet som jag började umgås med. Jag lyckades bygga upp en liten krets med ett fåtal personer som jag umgås med ibland. Men fortfarande hade jag ingen riktig vän. De gånger när ensamheten är som värst finns ingen där.

Folk har sagt till mig att jag inte är ensam. “Du har ju oss här”. Men det går inte att förklara för personer som själva inte upplevt vad riktig ensamhet är. Även om jag har tusen människor omkring mig så finns känslan där ändå. 

Jag funderar över varför just jag blev så ensam. Vad det är jag har gjort för fel. Varför verkar jag skrämma bort alla? Och varför vill ingen umgås med mig? Är jag tråkig? För ärlig? För tyst? Ja, så flyter tankarna runt i huvudet hela tiden.

Jag vet som sagt att det finns många andra i min situation, som är ensamma precis som jag. På Facebook finns mängder av grupper att vara med i om man letar lite. Jag själv är till exempel med i en grupp som heter "Ensamma vänner", en som heter "Ensamma föräldrar" och en föräldragrupp med endast mammor i. Och visst, det är kul att utbyta erfarenheter och kanske få tips och råd om olika saker. Men det är svårt att lära känna folk på riktigt där. Man vågar inte öppna sig så mycket på nätet och det är svårt att lära känna folk bara genom att skriva till dem. Innerst inne vet man ju att de inte kommer komma hit och ringa på min dörr. Fråga om vi ska vara vänner.


Att vi är så många som är ensamma tror jag beror på att samhället är så stressat. Folk har inte tid för andra och orkar inte riktigt bry sig om hur sina medmänniskor mår. Har man då haft svårt att hitta vänner i skolan, kanske varit mobbad, följer ensamheten lätt med en genom livet. Eller så uppstår den när människor separerar och därmed tappar ett umgänge.

Det vore kul om det fans mötesplatser dit man kunde gå och träffa folk som är ensamma precis som jag. Man skulle kunna träffa folk på riktigt, kanske hitta någon med samma intressen och – till slut – en vän.

Jag försöker nu motvilligt acceptera att läget är som det är och jag finner en stor glädje i min fina familj och mina djur.

Men när jag går och lägger mig på kvällarna önskar jag ändå över allt annat att även jag ska finna en riktig vän någon gång.


Anna Kumlin

Studerande