DEBATT. Det har varit en berg-och-dalbana. I begynnelsen var en tweet, där jag beskrev en rad otrevliga upplevelser från Gröna Lund. Först ett stökigt killgäng som trängde sig och ofredade några småflickor, sedan Grönans oförmåga att hantera situationen.
Berättelsen fick massivt genomslag. Enligt medieanalysföretaget Whispr group ökade Gröna Lunds exponering i sociala medier med hela 3019 procent jämfört med föregående år. En viral succé som öppnade dörrarna till radiohuset, TV4 och samtliga stora tidningsredaktioner i landet. Alla ville veta vad som egentligen skett, och förstå varför händelsen rört upp till folkstorm. Svaret på den senare frågan har fått två huvudsakliga förklaringar i debatten om debatten.
Det första spåret är att många har känt igen sig i min historia. De har själva upplevt otryggheten i det offentliga rummet – på badhusen, biograferna, biblioteken, i galleriorna och kollektivtrafiken. Ett hänsynslöst beteende som vissa uppvisar gentemot sin omgivning, och i rädsla för våldsamma konsekvenser knyter man näven i fickan i stället för att säga ifrån.
Nu fick de exempel på någon som satte ned foten. Inte bara mot gänget utan också mot de ansvariga på Gröna Lund som inte tog frågan på tillräckligt allvar. Till Grönans försvar ska dock sägas att de senare i olika sammanhang har erkänt brister i säkerhetsrutinerna och presenterat konkreta åtgärder för att öka tryggheten. Det hedrar dem och jag hoppas det får effekt.
Om vi fokuserar på fel sak – till exempel gärningspersonernas ursprung – finns risken att frågan blir politisk och därmed polariserad.
Det andra spåret, som förfäktats av personer som velat förminska händelsen, handlar om något helt annat. Något som jag aldrig hade kunnat ana när jag i frustration över Gröna Lunds passivitet vände mig direkt till folket och skrev min tweet som kom att visas över två miljoner gånger.
Deras förklaring är att diskussionerna egentligen är ett förtäckt ”rasse-drev”, initierat av mig som tidigare skrivit dussintalet texter för tidningen Bulletin (senast för ett år sedan). I deras iver att fälla budbäraren avstår de från att nämna att jag parallellt har arbetat för den klassiska tidningen Folket i Bild/Kulturfront, mest känt för avslöjandet av IB-affären.
I ett uddlöst försök till karaktärsmord buntas jag ihop med Arpi, Neuding och Teodorescu trots att jag jobbat längre för samma tidning som Moberg, Myrdal och Guillou. En journalistisk vinkling kan man kanske kalla det.
En av de som frustat högst är debattören Johannes Klenell, som på slak lina försökt undergräva min trovärdighet. Han har gjort det i Sveriges Radio, i Svenska Dagbladet och i LO-tidningen Arbetet. Tänk dig att man först utsätts för en hotfull situation med barnen och sedan misstänkliggörs i rikstäckande medier för att man har rapporterat om saken. Välkommen till upp-och-nervända världen.
Men nog om detta. Tillbaka till den påstådda rasismen.
Betedde sig illa
Den enda grunden för teorin om ett ”rasse-drev” är den vitt spridda föreställningen om att alla citat: ”vet att det handlar om ett invandrargäng som levt rövare på Gröna Lund.” Slut citat. Till mitt försvar har jag dock aldrig yppat ett ord om gängets bakgrund (som jag naturligtvis inte har släktforskat om) eller givit några signalement överhuvudtaget. Var det ett medvetet drag från min sida att utelämna denna information? Svaret är nej. Faktum är att tanken aldrig föresvävade mig. Det har ni mitt hedersord på.
Allt jag såg den där torsdagen på Gröna Lund var ett ungdomsgäng som betedde sig illa mot några flickor i 10-årsåldern. Därför sade jag till. Och jag skulle tveklöst göra det igen, oavsett vem som tränger sig. Ja, även om det så var självaste hans majestät konungen – och dessa ord kommer från en rojalist.
För det här handlar inte om vem som utför handlingen. Det är handlingen i sig som är relevant. Vi ska efter bästa förmåga sätta stopp för gräsligt beteende när vi ser det. Punkt.
Lyft blicken
Om vi fokuserar på fel sak – till exempel gärningspersonernas ursprung – finns risken att frågan blir politisk och därmed polariserad. Och tro mig, jag är inte intresserad av att engagera halva befolkningen i fråga om tryggheten i vårt land. Alla ska ha en biljett till det tåget. Det är nog vår enda chans att ta itu med saken.
Därför vänder jag mig starkt emot att Bulletin-krönikören Luai Ahmed, själv med bakgrund från Jemen, skriver att stöket skulle vara ett importerat problem från Mellanöstern och Afrika. Jag kan berätta för Ahmed att min egen dotter – rågblond och grönögd – talade om för mig efter incidenten på Grönan att även hon och hennes tjejkompisar ibland tränger sig före i köerna.
Det ter sig kanske inte lika hotfullt när flickor beter sig illa, men det är precis lika fel, och värt att reagera mot.
För sakfrågans skull vill jag be alla att lyfta blicken för en stund. Lyfta den från kulturkrigets skyttegravar, från politiken och från polariseringen.
En bit ovanför hägrar det väsentliga. Nämligen att vi alla bör stå upp för oss själva och våra medmänniskor, med rättspatos och civilkurage, när vi ser att någon beter sig på ett sätt som förstör upplevelsen för någon annan.
Med det sagt är det nu hög tid för mig att kliva av den här karusellen.
Av Jonathan Kärre
journalist och författare
Premium
Premium
Premium