Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag älskar mina barn – men jag vill inte vara mamma

Therese Albrechtson är författare och föreläsare.
Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Jag har nått min gräns. Jag vill inte vara mamma. Jag vill vara pappa – en superhjälte när jag byter mitt barns blöja, skriver debattören. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | JÄMSTÄLLDHET. Jag har underbara barn som jag älskar över allt annat, men dagens förväntningar och normer gör att jag inte trivs i mammarollen – och jag är inte ensam. För medan pappornas liv fortsätter, är det mycket i mammornas som stannar upp.

Självklart ska de mammor som vill vara hemma vara det, men vi som vill jobba och göra annat ska inte bli ifrågasatta.

Handlar om ojämlikhet

Det här handlar inte om att sätta på sig en offerkofta, det handlar om en ojämlikhet som kräver förändring; en förändring som är vårt allas ansvar, vare sig du är mamma, pappa, politiker eller medmänniska. Som det ser ut i dag är det nämligen extremt tufft att vara mamma och samtidigt konkurrera på samma spelplan som papporna.

 

LÄS MER: Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?

 

Så fort vi får barn tjänar vi mindre

Innan vi blir föräldrar är vi ungefär lika mycket sjukskrivna som männen, men efter att vi har fött vårt andra barn är vi dubbelt så mycket sjukskrivna som papporna. Dubbelt. Förutom den kraftiga ökningen av sjukskrivningarna så är det i samband med  föräldraskapet som lönegapet växer. Så fort vi får barn tjänar vi mindre än våra manliga jämlikar. Under vår livstid blir det till slut 3,6 miljoner kronor mindre, vilket inte bara påverkar våra liv i nutid, utan det gör också ett ordentligt avtryck i vår pension – där kvinnor står för majoriteten av fattigpensionärerna i dag.

Mammor skuldbeläggs 

Samtidigt ökar stressen – inte minst för kvinnor. Som mamma ska vi hinna arbeta, ha huvudansvar för barnen och hemmet. Före föräldraskapet gör vi ungefär lika mycket som våra män, efteråt gör vi sex veckors mer hushållsarbete per år. Många kvinnor går ner i tid för att hinna och orka dubbelarbetet. 

Inte konstigt att vi går in i väggen

Vi är så tillvida projektledarna som roddar allt. Vi gör mentala minnesanteckningar om kommande födelsedagar, deadlines för läxor och när det är dags att köpa kläder. Vår hjärna är uppkopplad jämt och ligger och drar ström hela tiden. Det går inte i längden.  Här vill jag se att alla pappor vågar ta en större roll och möter oss halvvägs – samtidigt som vi kvinnor blir bättre på att släppa in papporna och låta de axla mer ansvar. 

Men framför allt vill jag att alla, i synnerhet andra kvinnor (för tyvärr är det främst våra medsystrar), slutar att döma mammor för att de gör något för sig själva eller jobbar, som män gjort i alla tider. Inte konstigt att vi går in i väggen av alla förväntningar och krav vi har på oss själva och får av omgivningen hur vi borde vara för att vara en bra mamma.

Jag vill vara pappa – en superhjälte när jag byter mitt barns blöja och inte få skit för att jag vill göra karriär.

Det finns en gräns. Jag älskar mina barn över allt annat, men jag vill inte vara mamma. Jag vill vara pappa – jag vill vara en superhjälte när jag byter mitt barns blöja och inte få skit för att jag vill göra karriär och vara förälder samtidigt. Jag orkar inte heller höra "Varför skaffar du barn om du inte vill ta hand om det?". Det vill jag så klart, över allt annat. Men jag vill också jobba och låta min man ta en del av ansvaret. Frågan skulle inte komma om jag var pappa.

Lavinartad fart

För mig är den riktiga superhjälten alla mammor som sliter som djur för att få ihop alla dessa måsten i denna stressiga vardag. Innan jag själv fick barn trodde jag att vi var så jämställda att vi inte behövde göra så mycket mer, men efter vi fick barn insåg jag att det finns mycket kvar att göra. När jag sedan läste all statistik, i synnerhet hur vi mår i dag, blev jag skrämd. Riktigt skrämd. Vi lever i ett av världens mest jämställda länder, så vi borde inte klaga. Men dagens mammor lever i en kollision mellan arbetsliv och familjeliv som jag förstått aldrig varit större.  

Vi ska göra karriär som om vi inte hade några barn och vi ska vara med barnen som om vi inte hade något jobb. När den insikten kom för mig kände jag att nu är det handling som gäller.

Gapet mellan en pappa och en mamma

Sjukskrivningarna, utbrändheten och den psykiska ohälsan kan inte fortsätta i denna lavinartade fart. Om vi medvetandegör gapet som i dag existerar mellan en pappa och en mamma så är vi på god väg att motverka den klassiska kvinnofällan. För vet vi inte så gör vi inte. 

Om vi aktivt arbetar mot den - mamma, pappa, politiker, medmänniska – så kan vi ta ett steg närmare jämställdhet, där jag kan tänka mig att vilja vara mamma.

 

Av Therese Albrechtson

Entreprenör, föreläsare och författare till boken Dålig mamma eller superkvinna?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!