Det rör sig alltid om samma text. Den kan komma i varianter och publiceras som krönika, debattinlägg eller på en blogg. Men det är samma text. Orden varierar, budskapet är identiskt.
Den handlar om hur verkligheten mörkas i landet, om hur få journalister och makthavare som vågar säga sanningen och slutligen om vilken hemsk religion islam är.
Jag talar inte om hatsajter som Avpixlat eller Fria Tider, utan om mer rumsrena fora. Kanske en tidning nära dig. Orden är ofta försåtliga. Nej, de kräver inte, likt Donald Trump, att muslimer inte ska släppas in i landet. Detta skrivs inte ut, men syftet är ändå att vi ska landa i precis den slutsatsen.
För när det gäller många ”islamkritiska” röster i dag, finns ingen tydlig agenda förutom den som är jättetydlig. Terroristers brottsligheter beskrivs i detalj, innan retoriken sedan tillåts glida fram och tillbaka mellan islamistisk extremism och islam som religion. Och sedan mellan islam och muslimer. Mission accomplished. Alla muslimer är suspekta, utan att det skrivs ut.
LÄS MER: Värdefullt om koranen kunde förklaras
En flitig producent av denna sorts texter är debattören Marcus Birro. I ett inlägg på sin blogg från den 29 mars skriver han bland annat följande:
”Att islam är den lära som just nu hårdast fördömer homosexualitet hör man inte mycket om. Att deras kvinnosyn är från stenåldern vågar få feminister överhuvudtaget nämna. Att de förtrycker sina egna döttrar tassas det runt kring.”
Generaliseringarna och glidningarna är typiska. Först ”den lära” (singularis), som om islam vore monolitiskt och olika skolor och tolkningar inte existerade. Och sedan ”deras”.
Nu är det inte religionen vi pratar om längre utan ”dem”. ”Deras” kvinnosyn är från stenåldern, ”de” förtrycker sina döttrar. Ett stort, ondskefullt kollektiv.
Sveriges Unga Muslimers ordförande, Rashid Musa, har hävdat att det är islamofobiskt att fråga honom om han vill ta avstånd från IS. Han har helt rätt, frågan är islamofobisk. Precis som det är antisemitiskt att gå fram till en jude i Sverige och kräva att hen ska ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken. Det är kollektivt skuldbeläggande av personer som tillhör en viss etnicitet eller religion.
LÄS MER: Vi anpassar oss efter svenska samhället
Poängen är att det är självklart att utgå från att en vanlig människa tar avstånd från mord, terrorism, våldtäkter eller föralldel annan brottslighet tills motsatsen är bevisad. Självklart! Oavsett vilken religion, etnicitet eller annan gruppindelning vederbörande må tillhöra.
Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ”du som är finländare, tycker du det är okej att gå omkring och rispa folk lite med kniven”, eller ”ni romer har väl inga problem med att plocka lite i fickorna då och då”? Skolboksrasism. Och djupt kränkande för den som får frågan.
Den här typen av texter ger aldrig några förslag inför framtiden, ingen vision om ett gott, harmoniskt och integrerat samhälle. Aldrig lyfts goda exempel inom den muslimska världen fram, aldrig stöttas progressiva initiativ. Inga positiva trender uppmärksammas, inga spår av ljus skönjas på natthimlen. Islam är en ond religion, är budskapet, och muslimer bör avkrävas tydliga ställningstaganden efter varje galen handling någon extremist i världen utför. I praktiken målas de upp som en andra klassens medborgare, ett inre hot, som vi måste hålla noggrann koll på.
Det är samma text varje gång. Samma splittrande retorik, samma svepande anklagelser mot en redan utsatt grupp av människor. Det är en text vars enda syfte är att så in rädsla, misstro och misstänksamhet.
Lär dig att känna igen den.
Och sprid den inte vidare.
David Nyström
Lektor i bibelvetenskap vid Göteborgs universitet
