DEBATT. Ända sedan den islamiska revolutionen i Iran 1979 har denna stora och viktiga nation styrts i form av en extremistisk teokratisk diktatur – som våldsamt undertycker grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, politisk mötesfrihet, HBTQ-personers rättigheter samt oppositionens rätt att ställa upp i fria och rättvisa val.
Den iranska utrikespolitikens själva kärna är önskan att sprida shiaislam och den islamiska revolutionen som helhet. Detta försöker man göra genom en process vars syfte är att förvandla Iran till en dominerande och hegemonisk makt i Mellanöstern.
Den iranska visionen
Största konsekvens och målmedvetenhet är vad som utmärker de iranska ansträngningarna i denna riktning – genom det så kallade Revolutionsgardet men också genom ett antal proxy-organisationer i regionen.
Den iranska visionen förverkligas genom byggandet av den så kallade ”shiitiska halvmånen”, som syftar till att skapa en territoriell kontinuitet av shia-styrda territorier som sträcker sig från Iran via Bagdad till Beirut, Gaza och Jemen.
Dessa aktiviteter kan lätt iakttas och spåras: varhelst i Mellanöstern man finner våld, finner man också Irans närvaro.
Strategin misslyckad
Trots dessa tider av påfallande ekonomisk kris investerar Iran därutöver miljarder i utvecklandet av sitt kärnvapenprogram.
Under inga omständigheter får man underskatta den fara ett nukleärt Iran skulle utgöra för världen. Följderna av ett iranskt kärnvapen skulle bli betydande också för Europa och Norden.
Mot denna bakgrund måste vi ställa oss en mycket tydlig fråga: har den europeiska strategin gentemot Iran varit framgångsrik när det gäller att hejda eller bromsa denna farliga utveckling? Mitt svar på denna fråga är nekande.
Sagda dialog har i själva verket helt och hållet misslyckats. Den har överhuvudtaget inte lyckats att i någon omfattning åstadkomma en kursändring i Iran, där situationen förvärras från år till år.
Det finns ett antal anledningar till detta misslyckande.
Det är hög tid för Europa att öppna sina ögon – innan det är för sent
En av dem är den djupa kulturklyftan mellan Europa och Iran. Den grundläggande europeiska utgångspunkten baserar sig på europeiska spelregler. Dessa förutsätter att ju mer vi talar med en problematisk och våldsbenägen motståndare, desto större flexibilitet och beredvillighet att förändras i moderat riktning kommer denna att visa.
Den europeiska förhoppningen är med andra ord att en dialog skall leda till en demokratiseringsprocess i Iran och att Iran skall utvecklas till en liberal demokrati enligt europeiskt mönster.
Det stora problemet är att den iranska logiken rör sig i diametralt motsatt riktning. Den tolkar den europeiska hållningen som ett klart tecken på svaghet och rentav moralisk underlägsenhet.
Hotar freden och stabiliteten
Just detta är anledningen till att Iran under så många år dragit ut på denna dialog. Den tid man vinner på detta används mycket effektivt till att närma sig förverkligandet av de egna strategiska målen.
De som uttrycker sitt stöd för fortsatt dialog hävdar att det inte finns något verkligt alternativ, förutom krig.
Emellertid är detta en felaktig utgångspunkt, då valet inte står mellan en fortsättning på nuvarande dialog – som inte gett några resultat – och regelrätt väpnad konflikt.
Det finns en tredje möjlighet.
Den demokratiska världen måste enas kring att införa strängast möjliga sanktioner mot Iran samtidigt som man applicerar starkast möjliga politiska påtryckningar. Endast detta kan stoppa det iranska vansinnet som hotar freden och stabiliteten i hela världen.
Det är hög tid för Europa att öppna sina ögon – innan det är för sent.
Av Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige
