Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Invandringsfrågan skuggar en större politisk högergir

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) gjorde tidigt klart att det inte skulle bli några förändringar i arbetsrätten. I dag står endast V för Alliansens politik, skriver den tidigare L-politikern Johan Enfeldt. Foto: Pontus Lundahl / TT / TT NYHETSBYRÅN

Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara tolv år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkanten i svensk politik, skriver Johan Enfeldt, tidigare kommun- och landstingspolitiker för Liberalerna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Tyckarpanelernas diskussioner om det nya politiska landskapet eller den så populära GAL-TAN skalan döljer en viktigare förskjutning. De svenska partierna har på kort tid flyttat sig långt åt höger i den traditionella konfliktlinjen mellan arbete och kapital. 

Minns ni salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg? Vintern 2006-2007 pågick en konflikt som gick så långt som till både blockad och sympatiåtgärder när ägaren vägrade teckna kollektivavtal. Nu tänker ni kanske att högern måste ha blivit rasande? Jo, men i praktiken mest på ungdomsförbundsnivå. Alliansregeringen försvarade facket, här genom arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Ekots lördagsintervju i januari 2007:

”Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig.”

I en debattartikel två månader senare tillstod han att han tyckte att facket tagit i onödigt hårt, men artikeln var i övrigt ett kraftigt försvar för den svenska modellen och med en rad argument mot inskränkta konfliktregler och krav på proportionalitet. Den bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och kollektivavtalslagens historia också i dag.

Leijonborg försvarar facket

En annan infekterad fråga var den så kallade Vaxholmskonflikten några år tidigare. Där hade Byggnadsarbetareförbundet inlett en blockad mot ett företag som använde lettiska byggnadsarbetare och 2007 låg frågan i EG-domstolen. Dåvarande folkpartiledaren och utbildningsministern Lars Leijonborg försvarade fackets agerande i Ekots lördagsintervju i mars 2007:

”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns. Sen kan man tycka att det var osmakligt när det stod och ropade go home och sånt till de lettiska byggnadsarbetarna.”

Bred enighet om konflikrätt och anställningstrygghet

Det är bara tolv år sedan och det rådde bred enighet över partigränserna. Visst fanns det avvikande röster i flera av partierna, men politiken låg fast. Det var inte aktuellt med några inskränkningar i konflikträtten. I dag vill alla de tidigare Allianspartierna på olika sätt inskränka konflikträtten med krav på proportionella åtgärder.

Också när det gällde anställningstryggheten gjorde Reinfeldt tidigt klart att det inte skulle bli några förändringar, även om de små Allianspartierna protesterade. De förändringar L och C ville ha då, fyra undantag i stället för två respektive slopade turordningsregler i riktigt små företag, var dock små jämfört med dagens politik. 

Dagens krav: kompetens i stället för arbetad tid

Nu handlar det inte längre om möjligheter till undantag från turordningsregler i mindre företag. I dag vill partierna att turordningsreglerna ska ersättas av kompetensbedömningar och Centerpartiet vill avskaffa turordningsreglerna helt i företag med upp till 50 anställda, en reform som skulle ta bort anställningstryggheten för över 40 procent av löntagarna. För att uttrycka sig i väster-högertermer så har mittenpartierna nu tagit kapitalets parti i den centrala frågan om anställningstrygghet. 

Läs citaten av alliansministrarna Sven-Otto Littorin och Lars Leijonborg här ovan igen, och fundera om någon politiker till höger om V skulle kunna uttrycka sig så i dag. Det är dags att fråga sig: Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara tolv år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkant i svensk politik?

 

Av Johan Enfeldt

Tidigare medlem samt kommun- och landstingspolitiker i Liberalerna