I morgon kommer medborgarskapsceremonier att äga rum i Sverige. Invandrarna kommer storvifta med flaggor som om de säger: "Jag vill fira denna stund, hylla mitt nya land, den nya gemenskapen" och på andra sidan kommer det svenska samhället stå och generat titta på något som uppfattas som pinsamt. För många svenskar är detta viftande och dessa känslor inför det nya landet bevis att dessa invandrare fortfarande inte är - svenskar. Trots medborgarskapet.
Den känslan - av att vara medborgare men ändå inte betraktas som tillhörande - kommer följa många av dessa människor livet ut. Många kommer aldrig känna att de har uppfattats som, eller sett sig själva, som svenskar. Frågar man amerikanska invandrare får man däremot ett annat svar: "Om jag är amerikan? Vad skulle jag annars vara?"
Dags att erkänna. Vi har varit dåliga på att skapa en känsla av tillhörighet.
Anledningarna är många, men bland annat för att vi inte ser Sverige som ett invandringsland, utan som ett land som erbjuder flyktingar skydd. Fundera lite på signalen det skickar. Vad händer när behovet av skydd upphör? När Pinochet, Milosevic eller Saddam Hussein har fallit? Vad har då flyktingarna att göra här?
Tankesättet gör att vi betraktar flyktingar som diaspora och inte som framtida svenska medborgare. Frågan: "Tänker du återvända?" hänger alltid i luften, återvändningsbidrag ges och invandrarna ses som mer fokuserade på det förflutna och mindre på framtiden. Mitt eget uppehållstillstånd kom bara några dagar innan jag fick upplysningen om att i Sverige finns återvändningsbidrag. Är det verkligen en signal som säger "vi förväntar oss dela vår framtid med dig"?
Invandrarna själva brottas med samma synsätt. Många har levt med resväskor i hallen. "Vi ska flytta tillbaka nästa sommar. Nästa. Nästa. Näst-nästa." Den sommaren kom inte, kommer inte att komma, men man fortsätter leva i myten om återvändo. Tillhörande varken landet man bor i eller landet man kommer ifrån. Parabolantenner upprätthåller illusionen, men ens första semestervistelse där visar en vilken främling man är.
Vi bör förändra det. Detta land måste acceptera att invandrarna ska leva här i all framtid. Det kommer att kräva att vi ändrar hur vi betraktar invandrare. Vi bör lära oss att inte se invandrare som svaga, skadade individer som man ska ta hand om och läka tills de samlat kraft att återvända, utan som kapabla individer man ska dela sin framtid med. Invandrarna å sin sida, måste ta steget att skapa sig en plats, ansvara för och bygga landets framtid. Det kommer också kräva att vi omdefinierar svenskhet, så att människor med andra kulturer och religioner ryms i den. Vi behöver ett nytt svar på frågan hur vi tänker bygga det gemensamma vi:et. Hur mycket måste vi ha gemensamt för att skapa ömsesidig solidaritet?
Nationalisterna har lagt sitt bud: det som håller ihop oss, ger oss kraft, styrka och identitet är de "tjocka" banden av etnicitet och kultur. Följaktligen: V kan inte ha en gemenskap med folk som är olika oss.
Synsättet är förlegat. Vi kommer leva tillsammans. Det är oåterkalleligt. Därför är det inte meningsfullt att bygga gemenskaper på etnicitet, historia, det faktum att man har sett "Bolibompa" och "Vilse i pannkakan", eller känner något på midsommarkvällen.
Vänstern å andra sidan söker varken en gemenskap i det förflutna eller i framtiden. "Vi lever redan ihop. Det enda som krävs är rättigheter." De är måna om att bevara rätten att vara olika, i tron att då skyddas de svaga. Men priset för den ambitionen är att det inte skapas en gemensam framtid. Vill vi leva ihop och känna solidaritet med varandra måste vi börja fokusera på vad som förenar oss och inte på vad som särskiljer oss.
Det går att lära av invandringsländer. De pratar öppet, definierar och preciserar sina gemenskaper, sin gemensamma framtid. Där finns det ofta preciserade villkor på medborgarskapet, snarare än krav på livslång kärlek till sill och potatis. I Sverige däremot pratar ingen om svenskhet men alla verkar veta vad som menas. Jag behöver inte mer än vifta lite med händerna för att någon ska utbrista "vad härligt osvensk du är". Men denna tysta kunskap, detta vaga, outtalade samförstånd, är förbehållen de som delar kultur och seder.
Jag såg förra året en medborgarskapsceremoni i Washington. USA:s tidigare utrikesminister, Madeleine Albright, talade till framtida medborgare: "Vet ni vad som är magin i den här stunden? Det är inte att ni nu får de rättigheter som tillfaller er som medborgare. Magin i den här stunden är att era namn nu, i just detta nu, har blivit en del av oss".
Sedan visade hon att det går att lära sig uttala alla dessa namn helt perfekt, precis såsom de ska uttalas i hemländer. För nu var USA deras hemland.
Dessa människor fick någonting invandrarna inte får i Sverige. De fick inte bara rättigheter. De fick en bekräftelse. De blev upptagna i en gemenskap. Någon såg dem som en del av vi-et. Välkomnade dem. En utrikesminister, som själv har invandrat, sade: I just denna stund blir ni en del av oss. För all framtid.
Jasenko Selimovic
statssekreterare med ansvar för integration-, diskriminerings- och MR-frågor, men skriver här i egenskap av folkpartist.