Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Integrationen fattas
i S nya affärsplan

Stefan Löfven. Foto: Sven Lindwall

Integrationspolitiken ingår tydligen inte längre i Socialdemokraternas kärnverksamhet - kanske var lönsamheten för svag, skriver Amanda Björkman och Pontus Herin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det krävs ingen djupare analys av Stefan Löfvens nya "affärsplan" för Socialdemokraterna för att upptäcka att integrationspolitiken har knoppats av och inte längre ingår i partiets kärnverksamhet. Kanske var lönsamheten för svag.

Tyvärr har Löfven därmed fortsatt i samma spår som sin företrädare. Med Juholt vid rodret avskaffades Socialdemokraternas integrationspolitiske talesperson, en partiledardebatt bojkottades i protest mot Sverigedemokraternas placering i tv-studion och S-toppen rensades sakta men säkert på politiker med invandrarbakgrund.

Avsaknaden av integrationspolitik tycks intakt. När vi i somras frågade Socialdemokraternas kansli vem som nu är deras integrationspolitiska talesperson hänvisades till en Maria Stenberg. Några veckor senare till Ylva Johansson. Den förstnämnde hävdar själv att partiet saknar en sådan talesperson och hänvisar alla frågor kring övergripande integrationspolitik till partiledningen.

 

Men från Stefan Löfven själv lyser integrationsområdet med sin frånvaro och om det kommenteras så är det i svepande ordalag som härom veckan då han i en intervju konstaterade att "Stockholm har en ganska stor segregation". För att lägga till att "jag har inte den exakta lösningen." Vem har det? Däremot finns det enligt oss ingen annan fråga som just därför skulle må så bra att stötas och blötas som just denna.

Vi kan bara spekulera i vad tystnaden från partiet beror på men helt klart ställer de riktiga integrationsproblemen frågor som är så obekväma att de nu lagts på hyllan. Det är olyckligt, för det finns en rad akuta frågor som är i behov av politiska svar.

Som till exempel vad det beror på att både den socioekonomiska och etniska segregationen ökar i Sverige? En riktig integrationspolitik ställer också ansträngande frågor om den svenska arbetsmarknaden där rapporter pekar på att Sverige är sämst av OECD:s medlemsländer på att anställa invandrare.

Forskning har gång på gång bevisat att det är svårare för någon med "fel" namn att komma på anställningsintervjuer och klättra i företagen.

Långt under en procent av människorna i svenska storföretags ledningsgrupper och styrelser har utländsk bakgrund. Det vore därför intressant att höra hur industriförespråkaren Löfven tycker att de multinationella storbolagen arbetar med etnisk mångfald. Eller varför offentlig sektor är minst lika dålig som den privata på att anställa människor med utländsk bakgrund.

Vi kan givetvis också bara spekulera i hur Socialdemokraternas egna debacle inom partiet bidragit till deras tystnad. När partiledningen först ställde sig bakom Ilmar Reepalus förslag ifjol om temporärt medborgarskap fick de snabbt backa och den upprörda debatten som följde visade hur splittrat partiet fortfarande är kring integrationspolitiken.

Oavsett orsaker till tystnaden är resultatet att Socialdemokraterna sökt sig till klassiskt trygga hamnar i det så minerade integrationshavet. De frågor som vädras är de där det knappast går att trampa snett och där partiet kan stå enat.

 

Flyktingpolitiken är en sådan trygg hamn. Att kräva kortare handläggningstider och "se till den enskilda individen" i ett antal uppmärksammade utvisningsfall är knappast något som kan ses som kontroversiellt. Men lika lite säger det något om var Socialdemokraterna står. Vi menar att göra ställningstaganden om rasism och flyktingpolitik långt ifrån är detsamma som att ha en integrationspolitik.

Socialdemokraternas ovilja att ta i frågorna gör att de allt för sällan kommer upp på bordet och att stora väljargrupper inte känner att deras utmaningar och problem tas på allvar. Politikerföraktet riskerar att öka och Sverigedemokraternas radikala politik förs ofta fram som det enda oppositionsalternativet i frågan.

 

En annan följd, som vi redan sett, är att regeringen kunnat härja fritt med sin politik inom integrationsområdet. Det är olyckligt för vi menar att en sund oppositionspolitik är en nödvändig ingrediens i en förbättrad svensk integrationspolitik. Till exempel har genomförandet av etableringsreformen mycket övrigt att önska, trots de höga ambitionerna.

Integrationsfrågorna måste lyftas och diskuteras utan några skygglappar eller omskrivningar. En "affärsplan" som inte lyfter fram Sveriges viktigaste frågor de närmaste decennierna är svår att investera i.

 

Amanda Björkman

Pontus Herin

Amanda Björkman är grundare av debattsajten Sverigeresurser.se och Pontur Herin är frilansjournalist och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!