Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inget bevis på ubåt

Bilden visar att det fanns ytfenomen beroende på vind och ström precis där mineringen fanns. Det var nödvändigtvis inte detta fenomen man såg när man talade om gröna fläcken. Mer troligt är att det var bottenslam eller fragment från flytminans skal, men definitivt inte en ubåt, säger Sune Thomasson.

* Ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 lämnade 

frågor efter sig: den svenska regeringen 

pekade ut Sovjet våren 1983, men ännu i dag spekuleras det om ubåten kom från Sovjet eller Nato. 

* I dag skriver Sune Thomsson att det inte finns bevis för att det var en Natoubåt, det finns inga bevis för att det var en ubåt överhuvudtaget.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Ola Tunander och mina kolleger under många år, Sven Olof Kviman och Lars Hansson, har här på debattsidan presenterat linjen att det var amerikanska ubåtar som medvetet släpptes ut natten till den 14 oktober 1982.

 Men finns konkreta bevis för att ubåtar verkligen förekom under incidenten? Vad säger man i alla utredningar och kan man lita på att underlaget inte var färgat av U137:s grundstötning året innan?

 Analysarbetet i oktober 1982 fokuserade inledningsvis på ett ljud från 14 

 oktober, inspelat på band 3. Detta ljud var intressant eftersom svensk ljudexpertis rent audiellt bedömde att det var en skadad ubåt. Dessutom fanns, som framgår av Sven Olof Kvimans inlägg, en minindikering och en aktiv sonarobservation från helikopter med i händelseförloppet den där natten.


De skickliga norrmännen konsulterades tidigt. De avfärdade omgående att det var ubåtsljud. Senare kom även svenska FOA – Försvarets forskningsanstalt – fram till samma slutsats. 

 I själva verket konstaterade FOA att sonarutrustningen stördes av en trasig förstärkare. Ola Tunander, Sven Olof Kviman och Lars Hansson utgår från att en ubåt spelades in utan att kommentera att FOA och norrmännen hade motsatt uppfattning. Det är en allvarlig brist, särskilt som man misstänkliggör kolleger i marinen för att ha släppt ut en ubåt vid just detta tillfälle.

 Det kan heller inte vara okänt för författarna att Försvarets materielverks undersökning av minsystemen avslöjade att de kunde orsaka falska indikeringar och att helikopterindikationen var högst osäker. Högkvarteret har, som efterlyses i inläggen, redan utlämnat band 3 till SVT:s ”Uppdrag granskning”. Jag väntar med spänning på en förutsättningslös analys.


Efter att ha avfärdat ljudet från 14 oktober analyserade FOA ett ljud från 12 

 oktober på band 1, den så kallade 347-sekvensen. Problemet här är att ljudet ligger på ”fel” ställe – i själva verket flera timmar före klockan 18.00, då sonaroperatören rapporterade ”säker ubåt”. Man kunde överraskande nog inte fastställa klockslaget när detta 3 minuter och 47 sekunder långa ljud spelades in, och heller inte av vem. I själva verket avbröts inspelningen när målet befann sig ca 500 meter från den närmaste sonaren. Om detta har jag en teori. Men först något om själva ljudet.

 Naturligtvis måste man beakta att FOA bedömde ljudet vara en ubåt. Men där fanns ett helt avgörande förbehåll: ytan måste vara fri. Ljudkulissen var nämligen så otydlig att ljudet kunde vara ett ytfartyg. Detta kringgick man i utredningsarbetet genom att påstå att övervakningen var så effektiv att ytfartyg säkert kunde uteslutas.

 Man hade bra övervakning, ja. Men man hade viss fördröjning i rapporteringskedjan. Det var nämligen så att man från sonarstationen inte kunde observera mot målområdet. Det tog därför 3 minuter och 47 sekunder innan den värnpliktige i sonarhyddan, av posten på berget via ledningscentralen, uppmärksammades på att vår egen BevB 73 långsamt stävade fram i dyningen på väg mot sonarlinjen. Då slog den värnpliktige av bandspelaren utan att ha en aning om att han spelat in det i särklass viktigaste ”beviset” för ubåtskränkning!


FOA:s analys av ljudet är entydig när det gäller målets propellervarvtal (200 rpm) och antalet blad på propellern (tre). Detta stämmer exakt med Bev B 73 men knappast med någon då känd ubåtstyp. Det går också att visa att Bev B 73 befann sig i målområdet vid 13-tiden; den mest troliga tiden för inspelning av 347-sekvensen att döma av räkneverkets ställning.

 Nu kan man invända att det fanns optiska observationer och bottenspår som kunde tyda på närvaro av ubåtar. Men även här finns frågetecken. Exempelvis var de viktigaste observationerna gjorda av enstaka person trots att fler var närvarande. Det gäller till exempel observationen utanför Berga 1 oktober som var upprinnelsen till Hårsfjärdenincidenten.


Förekomsten av larvspår från farkoster försedda med bandaggregat är ytterst förvånande. Dessa farkoster kräver stöd av ytfartyg eller moderubåtar för 

 uppladdning och personalbyten. Det är uppenbart att så komplicerad verksamhet riskerar att upptäckas till exempel vid kommunikation och navigering. I synnerhet som man skulle ha uppträtt i direkt anslutning till helikopterbasen på Berga respektive senarerna vid Mälsten. Något som för mig är lika dumdristigt som att ubåtarna skulle ha passerat bemannade mineringar. Det måste rimligen finnas andra förklaringar till dessa bottenspår.

 Eller tror någon svensk officer på Ola Tunanders teori (senaste boken) att de amerikanska miniubåtarnas stödsystem dolt kunde inbäddas i vår organisation? Enligt min erfarenhet från åtskilliga ubåtsjakter med god insyn i organisationen är detta stört omöjligt.

 Ubåtsskyddskommissionen 1983 förutsatte av politiska skäl att kränkningarna kom från öst och beställde 

 därför bevis pekande på sovjetiska ubåtar. Detta metodfel påverkade bedömningen av ljudinspelningen när man bortsåg från att ljudet kunde komma från ett ytfartyg.


Sune Thomsson

F d överstelöjtnant KA.

 Sune Thomsson kom under 80-talet i kontakt med ubåtskyddsverksamhet i befattningar, både på stabsnivå och som chef på fältet för rörligt ubåtsskyddskompani.