Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inget barn ska växa upp med rädsla för el

Hanna Brus. Foto: Dante Ronsten.
Foto: Shutterstock.

När politiker, kommuner och myndigheter sanktionerar elsaneringar och strålningsfria zoner är det att jämföra med att ge bantningsråd till anorektiker, skriver kiropraktorn Hanna Brus.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Enligt Elöverkänsligas Riksförbunds hemsida lider drygt 300 000 svenskar av besvär orsakade av elektromagnetiska fält. Upplevd elöverkänslighet eller ”elallergi” är ett ospecificerat tillstånd och besvärbilden sträcker sig från milda yttringar till gravt handikappande symtom.

Elöverkänslighet är inte en godkänd medicinsk diagnos, men det betyder inte att symtomen är påhittade eller att lidandet inte är reellt.

Anledningen till att Socialstyrelsen inte godkänner diagnosen är att det inte finns något vetenskapligt stöd för att elektromagnetiska fält orsakar besvär på det sätt som exempelvis Elöverkänsligas förening hävdar, tvärtom finns god evidens för motsatsen.

Det mesta tyder på att elallergi beror på en så kallad nocebo-effekt, det vill säga fysiska och psykiska symtom som induceras av en negativ förväntan. Enkelt förklarat är det samma sak som händer när det börjar klia när det pratas om löss på förskola eller när telefonen ringer mitt i natten och det knyter sig i magen.

KBT (kognitiv beteendeterapi) har också visat sig ha god effekt på personer med ”diagnosen”, vilket ytterligare stärker den psykosomatiska förklaringsmodellen.

 

Det är dock en förklaring som förkastas som pesten av de drabbade och deras företrädare. Det ter sig nästan som att elallergiker förfäktar rätten att vara elkänsliga, snarare än rätten att få adekvat hjälp. För varför så ihärdigt motarbeta en rimlig hypotes som dessutom i större utsträckning kan behandlas? Handlar det om okunskap, fördomar och den stigmatisering som tyvärr finns kring psykisk ohälsa och psykosomatik?  

Kanske är man rädd att lidandet ska uppfattas som mindre ”på riktigt” om det inte är elen/strålningen som orsakar symtomen? I vilket fall är det olyckligt.

Att vilja ge människor som mår dåligt något de mår bättre av är givetvis inget konstigt.  

Men när politiker, kommuner och myndigheter sanktionerar elsaneringar och strålningsfria zoner är det att jämföra med att ge bantningsråd till anorektiker eller rabatt på Systembolaget för alkoholister – patienterna kommer tycka det är toppen, för stunden, men björntjänsten är ett faktum.

Dessutom skapas ringar på vattnet med ”ingen-rök-utan-eld-tänk” och ytterligare ohälsa. Ändå sker detta på flertalet ställen runtom i landet. Ett nyligen uppmärksammat fall gjorde mig riktigt ledsen.

Många av er har säkert läst om en skola där rektorn under flera år känt sig tvingad att genomföra elsanerande åtgärder då en av eleverna bedömts som elöverkänslig, först av föräldrarna, och sedermera av en läkare. Läkaren har tidigare varnats för att ha använt ”diagnosen”. Ingen myndighet har sagt stopp under alla år, tvärtom anser Skolinspektionen att skolan måste ”ta hänsyn till elevens elöverkänslighet”.

 

Det handlar alltså om ett barn som kanske behöver annan adekvat hjälp med sin hälsa, föräldrar som kräver en (onödig) isolerande särbehandling och en läkare som inte följer hälso- och sjukvårdslagarna. Och ingen gör något?

Skolan torde till och med vara skyldig att anmäla ärendet till Socialtjänsten då det inte är långsökt att eleven kan fara illa av detta. Vad hade hänt om föräldrarna hävdat att skolan var hemsökt av onda andar, hade Skolinspektionen krävt att rektorn hämtade Ghostbusters? Om inte, vad är skillnaden?

Jag förstår att det är känsliga frågor, men om ingen vågar säga ifrån, vad är nästa steg? Vem tar ansvar för ett barn som växer upp med en grundlös rädsla för el? Hur uppfattar de andra barnen situationen? Vem står till svars om barnet i framtiden undrar varför ingen satte stopp?

Det är dags för makthavare att stå upp för dessa människor på riktigt och inte bara på ett sätt som är populistiskt och enkelt. Nu måste det få vara nog.

 

Hanna Brus

Legitimerad kiropraktor

Bloggar på Dagens Medicin

 

 

Förtydligande från Skolinspektionen:

Vi bedömer inte läkarintygs innehåll, utan hur skolan hanterar elevers behov av stöd för att klara skolarbetet. I det fall som jag tror Brus menar såg vi att rektorn fångade upp elevens situation och att rektorn agerade på flera sätt. Den brist i skolans hantering av elevens stödbehov som vi konstaterade bedömde vi vara mindre allvarlig och stannade därför vid en anmärkning. Bristen hade inget med "elöverkänslighet" att göra.

Hanna Kindén, enhetschef, Skolinspektionen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!