Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingenjörsflykten ett obegripligt slöseri

Efter två år var bygget färdigt och de som planerade arenan fotograferades tillsammans. Idag flyr ingenjörerna Sverige, menar Stefan Fölster med flera. Foto: HT-bild

Sverige står illa rustat när det gäller teknisk kompetens. Utvandringen av ingenjörer är tolv gånger större än invandringen. Detta slöseri måste stoppas. Det skriver Stefan Fölster med flera i dag.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Många svenska industriföretag hittar inte de ingenjörer de behöver. Samtidigt har utvandringen av ingenjörer ökat dramatiskt. Orsaken till denna paradox är ett arbetsmarknadspolitiskt misslyckande.

Flera storföretag har upprepade gånger slagit larm: Sverige står illa rustat när det gäller teknisk kompetens. Kombinationen av stora pensionsavgångar och för få unga som väljer att utbilda sig till ingenjörer har redan fått kännbara konsekvenser. Trots lågkonjunkturen har industriföretag över hela landet svårt att locka ingenjörer med rätt kunskap och erfarenhet. Det är en bidragande orsak till att företag avvecklar sin verksamhet och förlägger den utomlands.

Eftersom Sverige också har många invandrande ingenjörer borde dessa rimligen kunna fylla en del av efterfrågan. I stället missköts validering av deras kunskaper och kompletterande utbildningar gravt. Riksrevisionens granskning av validering av utländska högskoleutbildningar visade på en helt orimlig röra av många inblandade myndigheter, dålig information till sökande och långa väntetider. Tomas Qvist, personalchef på Ericsson Telecom, säger bland annat om detta i en Eko-intervju den 27/3 2013: "Vi och andra företag är beroende av de utländska talangerna och ser därför med oro på vår framtida kompetensförsörjning."


Följden är att det finns tusentals arbetslösa invandrade ingenjörer i Sverige. Många ger upp och flyttar till jobb i andra länder. År 2012 hade utvandringen av ingenjörer blivit tolv gånger så stor som invandringen, enligt en grundlig genomgång av SCB. Särskilt iögonenfallande är trenden inom teknisk fysik, elektronik och data, tekniska områden som är vitala för den en stor del av industrin. Vi har fått en ny typ av "utvandrare" vars främsta drivkraft är att de vill bort från Sverige. Vare sig detta beror på krångliga och rigida system, lönesättning, karriärmöjligheter eller något annat, kvarstår faktum att detta är ett slöseri som rycker undan mattan för åtskilliga industriföretag.

 

Enligt OECD ligger Sverige i ett internationellt bottenskikt när det gäller att sysselsätta utrikes födda akademiker. I snitt tar det sju år för en invandrad akademiker att etablera sig på arbetsmarknaden. Därtill kommer att många som till slut hittar "jobb" inte får använda sin kompetens. På Högskoleverkets fråga om man har ett jobb som motsvarar den egna utbildningen, svarar mer än 70 procent nej.

I dag prioriteras korta insatser utan vetenskapligt innehåll, samtidigt som andra fungerande program stoppas. Ett flagrant exempel på det senare är den så kallade Uppsalamodellen, en beprövad vidareutbildning på hög akademisk nivå för arbetslösa ingenjörer inom områdena elektronik och datavetenskap, konstruerad av lektorer och docenter från ledande akademiska lärosäten i samråd med industrin. Det är ett koncept som prioriterar verkliga resultat framför utanpåverk och med en placeringsgrad av mer än 90 procent i en mycket expansiv bransch.

Elevunderlaget finns, kompetenta lärare finns, kursplanen är beprövad och utsikterna till "riktiga jobb" för en svårplacerad och underutnyttjad grupp invandrare är utomordentligt goda. Människor med hög kompetens görs nyttiga för näringsliv och samhälle. Att en sådan lyckad utbildning ändå stoppats till förmån för kortare insatser illustrerar också ett mer fundamentalt misslyckande bland arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Vilka åtgärder som fungerar väl tar man sällan reda på, och följaktligen fattas många kostsamma och felaktiga beslut. Nya åtgärder förblir slag i luften, samtidigt som andra utbildningar som fungerar bra läggs ner.

Arbetsförmedlingen fungerar inte, men dignar också under en sällan skådad centralstyrning. Det behövs en ny arbetsmarknadspolitik. Fler olika insatser och utförare bör kunna prövas, samtidigt som de utvärderas mer systematiskt, så att kvaliteten i stället för byråkratiskt godtycke blir styrande. Insatser som främjar tillväxt och utveckling i näringslivet, i likhet med Uppsalamodellen, bör givetvis uppmuntras och tillvaratas.

 

Stefan Fölster

Chef för Reforminstitutet, adj. professor i nationalekonomi

Ola Asplund

utredningschef IF Metall

Annette Carnhede

f.d. ordförande ST (statstjänstemännen)

Åsa Sohlman

fil. dr, särskild utredare av arbetsmarknadsutbildningar.

Jan Edling

vd Flexicurity