Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Grisarna utsätts för ett ofattbart lidande

Vi äter 9 000 ton julskinka och vi förstår inte vidden av lidandet eftersom det pågår i tillslutna stallar och transporter och på undangömda slakterier, skriver Maria Sandblad.Foto: Johan Nilsson/TT
Maria Sandblad är frilansskribent och klimat- och djurrättsaktivist.Foto: PRIVAT

Berättelsen om lille grisen Felix är en berättelse om ofattbart lidande. 

Vi ser det inte, vi hör inte skriken, vi pratar inte ens om det, eftersom ingen står ut med att höra sanningen. Fast någonstans inom oss så vet vi, skriver Maria Sandblad. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Julen är fridens tid, den tid då livet föds på nytt i midvintermörkrets stjärnljus. Ändå är det en tid då vi låter ett osynligt våld skörda miljoner offer – för att vi har fötts in i en berättelse om julen där det vi tar för givet på vårt julbord, våra trygga traditioner, har en grym baksida som ingen vill kännas vid.

Det är en ond saga med ett mörkt slut, som börjar på samma vis som för oss alla och evangeliet, med att det föds ett barn, det största miraklet av alla.

Och det hände sig vid midsommartid, att det föddes en liten rosa griskulting någonstans i Sverige, i ett fönsterlöst stall, bakom låsta dörrar, en av många i en framavlat groteskt stor kull inlåst med sin mamma i en trång box, en av många i en lång rad med lite torr halm utspritt på den hårda betongen, inget mjukt eller varmt som tog emot de nyfödda eller mamman som just fött dem. 

En dålig start på ett kort liv

En kaotisk start i smuts och kvävande ammoniakstank för den nyfödde, vi kan kalla honom Felix, med sitt känsliga lilla tryne och sina långa ögonfransar; en liten varelse som precis som alla nyfödda bara vill känna sig trygg hos mamma för att gradvis vänja sig vid att ha fötts och blivit till; dessa sociala varelser som likt alla djur inom djurindustrin i en gång var vilda och fria, som dagens vildsvin, och vars nedärvda instinkter är lika levande som när de vandrade genom skogarna för tusentals år sedan. 

Känsliga, tillgivna, intelligenta djur som vill ägna dagarna åt att undersöka sin omgivning, böka i marken, ta svalkande gyttjebad, leta mat och umgås med varandra, noga med sin hygien, sköter sina behov i avskildhet. När en havande sugga i det fria ska föda drar hon sig undan för att bygga ett litet tillfälligt bo för sig och sina små; ett av alla uttryck för den urtidsstarka modersinstinkt som hon delar med alla däggdjur – även människan. Att föda instängd, på ett kallt betonggolv, som Felix namnlösa mamma, är lika främmande för henne som det skulle vara för oss.

Grisarna hålls instängda men är känsliga, tillgivna, intelligenta djur som vill ägna dagarna åt att undersöka sin omgivning och böka i marken, skriver Maria Sandblad.Foto: SHUTTERSTOCK

Tas från sin mamma

Efter bara en månad tas Felix och de andra oförstående kultingarna bort från henne och placeras i en annan box av järngaller. Innan dess har lille Felix, liksom hans små bröder, bara en dag gammal brutalt kastrerats för att undvika ”galtsmak” på köttet och ett ”aggressivt beteende” i de trånga boxarna: tills för tre år sedan helt utan bedövning, men fortfarande en chock för den lille. Mammagrisen, slutkörd efter alla påtvingade dräktigheter, absurt stora kullar och frånvaron av allt hon njuter av, är förmodligen bara slut, tom och tömd – även av sorg, och orkar inte ens försöka försvara honom.

Fem månader till får lille Felix leva i en trång kal box med andra små grisar, de är ofta sjuka: ingen mamma, ingen flock, inget utlopp för behovet att röra sig fritt eller lusten att leka, springa eller sova nos mot nos med de sina. Inte konstigt att onormala stressbeteenden, som att bita svansen av andra grisar, uppstår i trängseln och stanken. Även hos lille Felix, som inte är lika rosa och nyfödd längre utan grå av saknad, smuts och intorkade exkrementer. Blicken har slocknat, livsglädjen är borta.

De anar att något hemskt väntar

I december är det dags. Några ögonblick får Felix och hans olycksbröder känna frisk luft och se dagens ljus innan de jagas in i slaktbilen. De högkänsliga kultingarna vet att något förfärligt väntar, precis som vi skulle göra, och försöker gömma sig bakom varandra. 

Hängandes upp och ner i benen på en krok, skickas Felix ut på det löpande bandet för att få halsen avskuren, tömmas på blod och förvandlas till julskinka

Vid slakteriet jagas de in i en ny box, ett dödens väntrum. På morgonen drivs de livrädda små mot en korg som sänker ner dem i ett schakt med stickande koldioxid gas. Två, tre minuters kamp och kvävande panik och livet är över, också för lille Felix, som i stället för att vandra med sin mamma och flocken genom skogarna, nu medvetslös, hängandes upp och ner i benen på en krok, skickas ut på det löpande bandet för att få halsen avskuren, tömmas på blod och förvandlas till julskinka. Och stearinljus. Bara sex månader gammal.

Tre miljoner liv släcks

Så lyder julens mörka berättelse, så lever och dödas nästan tre miljoner barngrisar varje år bara i Sverige, i det vilda blir de upp till 20 år gamla. Vi äter 9 000 ton julskinka och vi förstår inte vidden av lidandet eftersom det pågår i tillslutna stallar och transporter och på undangömda slakterier. Vi ser det inte, vi hör inte skriken, vi pratar inte ens om det, eftersom ingen står ut med att höra sanningen eller se vad det egentligen är som sker, vad det är vi gör. Fast någonstans inom oss så vet vi. 

Och någonstans gör det ont, även om vi förtränger det; den ”kognitiva dissonansen” som gör oss blinda för att uthärda smärtan, men nedärvt i oss finns en oförstörbar längtan efter att inte bidra till någons, inte ens en liten griskultings lidande, medkänslan, den starkaste kraften i oss själva och hela universum som kan förändra allt och som kommer julens frid och innersta väsen allra närmast.

Fira en vegansk jul

Jag tror att vi alla, innerst inne, längtar efter ljusets evangelium, efter att befria djuren från deras ofattbara lidande, men också oss själva, från oket att vara en del av det. Välj bort julskinkan och allt annat från djurriket och fira i stället en vegansk jul i förändringens förlåtande tecken. 

Det är inte svårare än så. Traditioner är inte goda bara för att de är gamla, vi har alla varit förblindade av dem. Allt du vill ha på ditt julbord kan du få i vegansk version, minst lika överdådigt och gott, och all annan mat med – men utan att stjäla någons liv. För djurens skull, men också för att vi, utan skuld, ska kunna möta stjärnljuset i den lilla nyfödda kultingen Felix tillitsfulla blick, och veta att han får leva.

 

Av Maria Sandblad

Frilansskribent, klimat- och djurrättsaktivist

Krönikör på nättidningen Mat & Klimat 

Experten: Så gör du julbordet klimatsmart