Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen ska snuvas på sitt barnbarn

Privat.
Foto: Dagmar Hubert.
Foto: Shutterstock.

En konflikt mellan generationerna, en skilsmässa eller en förälders död kan bli skälet att mor- eller farföräldrar förbjuds umgänge med sina barnbarn, skriver Dagmar Hubert.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Två år har gått. Varje dag under denna tid har jag tänkt på mina barnbarn, längtat och saknat. Sorgen över att inte få träffa dem är obeskrivlig och gråten ständigt närvarande. Sista gången jag träffade min son och hans familj är ristat i minnet och spelas som en dålig film om och om igen i mitt huvud:

Det var en vanlig dag då jag hämtade mina älskade barnbarn (då 3 och 5 år) på förskola för att följa dem hem. Vi fick som vanligt en stund att leka, läsa och busa. Jag förberedde kvällsmaten. Den kvällen startade konflikten. 

Jag hade förstört ena barnbarnets regnjacka. De närmaste dagarna förstärktes konflikten med fler anklagelser och jag blev förbjuden att hämta barnbarnen på förskolan. Efter en vecka kom beskedet: Vi vill inte umgås med dig mer. Du får inte träffa barnbarnen heller.

Jag förstod ingenting. 


Helt oförberedd på denna situation försökte jag få kontakt med min son med fina brev, med kort och sms utan att få något gensvar. Det bara blev tyst. Nu har det gått två år av maktlöshet, längtan, väntan, hopp och förtvivlan. Och med den hemska ensamheten. Jag har försökt berätta för folk att jag inte får träffa mina barnbarn. "Vad är det för fel på dig”? blir motfrågan. 

Skulden och skammen är tunga att bära, framför allt då jag inte ens vet vad jag är anklagad för. De använder det starkaste vapnet de har mot mig – mitt umgänge med mina barnbarn. Varje dag undrar jag: saknar barnbarnen mig, har de glömt mig? 

Jag älskar mina barnbarn och att inte få vara delaktig i deras liv längre är det största traumat i mitt liv. Mina barnbarn behöver mig och jag behöver dem. 


Så här ser en representativ sammanfattning ut av alla de tragiska berättelserna vi har hört och läst inom föreningen Saknade Barnbarn, som är ett forum för mor- och farföräldrar. Vårt problem är dolt och hur många som är drabbade finns det ingen statistik om. Men det borde handla om runt 100 000 barn och 175 000 mor- och farföräldrar som inte får träffa sina barnbarn.  

En konflikt mellan generationerna, en skilsmässa eller en förälders död kan bli skälet att mor- eller farföräldrar förbjuds umgänge. Detta innebär en stor sorg och saknad för alla parter.

Många har försökt återskapa kontakten med hjälp av familjerätten, då man inte själv kan föra talan om umgänge. Därigenom känner man sig omyndigförklarad. Föreningen Saknade Barnbarn önskar förbättra barnens uppväxtvillkor och verkar för att mor- och farföräldrar ses som en betydelsefull länk i barnens nätverk. Det ger den yngsta generationen kontinuitet och kontakt med sitt ursprung – och berikar allas liv.


Så vad kan då våra politiker göra? För det första kan de se till att man ute i kommunerna på ett bättre sätt följer de lagar och regler som redan finns. Men det politiska systemet måste också genomföra förändringar.

Högsta prioritet bör vara att ge mor- och farföräldrar rätt att på egen hand föra talan i domstol om umgänge med sina barnbarn. 

På mycket grumliga grunder har statsmakten nämligen bestämt att mor- och farföräldrar måste vända sig till berörd socialnämnd för att få frågan om domstolsförfarande prövad. Om socialnämnden avslår en sådan begäran går ett sådant beslut inte att överklaga. Detta är bara ett par exempel på den alarmerande rättslöshet som råder i det nuvarande systemet.

Ingen ska behöva snuvas på sitt barnbarn.


Dagmar Hubert

Ordförande i styrelsen för föreningen Saknade Barnbarn


UPPDATERING:

Expressens krönikör Britta Svensson har skrivit en krönika med anledning av denna text, vilken föreningen här svarar på:


Med lite ond vilja kan det mesta missförstås, vilket du verkligen har lyckats med. Jag ska i största korthet ta upp dina missuppfattningar i tur och ordning.

Rubriken. Jag håller med Dig! Rubriken är hemsk. Problemet är att ansvaret för rubriken (och den sista meningen) är debattredaktionens. Föreningen har protesterat till den ansvariga debattredaktören. En tillämpning av enkel källkritik hade kunna hjälpa dig att undvika att köra i diket på denna elementära punkt.

Ägodel? Du skriver att barnbarn inte är mor-/farföräldrars ägodel. Men vem har påstått detta? Du använder dig av ett gammalt debattknep, tillvita din debattmotståndare åsikter dom inte har och polemisera mot detta. Ingenstans kommer du att kunna hitta att föreningen formulerat sig på detta sätt!

Konfliktorsaker. När du hävdar att de vuxenkonflikter som finns i detta sammanhang kan ha en lång och komplex bakgrund är detta naturligtvis korrekt. I relationer mellan vuxna har alla ett ansvar, inte minst när det gäller en självkritisk granskning. Men att antyda att det enbart skulle kunna handla om en förstörd regnjacka var väl ändå lite väl magstarkt.

Talerätt. Du ondgör dig över att föreningen driver frågan om att mor-/farföräldrar på egen hand ska kunna föra talan om umgänge med sina barnbarn. För oss handlar det om en grundläggande princip i en demokratisk rättsstat – likhet inför lagen. Som det är nu måste vi stå "med mössan i hand" inför en alltmer inkompetent socialtjänst och be om något som alla medborgare i övrigt har rätt till.

Att lösa konflikter i domstol är inget optimalt, därom är vi överens. Men vad är alternativet? Det du (och många andra) vägrar inse är att i nuvarande ordning kan föräldrar använda "sina" barn (inte heller föräldrar äger sina barn!)som vapen i en konflikt med mor-/farföräldrar. Detta är oacceptabelt!


Föreningen Saknade Barnbarn/Forum för mor-och farföräldrar genom Ove Eriksson, sekreterare

FAKTA

Dagmar Hubert

Ordförande i styrelsen för föreningen Saknade Barnbarn