Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inga fler bönestunder för offentligt anställda

Jonas Andersson (SD), ledamot i socialförsäkringsutskottet. Foto: Privat
I SD-styrda Bromölla kommer bönestunder inte längre att vara tillåtna under arbetstid för kommunanställda. En principiell hållning som fler kommuner och även statliga myndigheter borde ta efter, skriver Jonas Andersson (SD). Foto: ANN JONASSON

Ifall ”utövande av religion” inte ingår i arbetsbeskrivningen får arbetstagaren utöva den på fritiden. För offentlig sektor är det självklart att skattebetalarna inte ska finansiera bön på arbetstid, skriver Jonas Andersson (SD). 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. SD-styrda Bromölla kommun har nyligen arbetat fram riktlinjer för hur arbetsplatser ska förhålla sig till religionsutövning på arbetstid. Bönestunder kommer inte längre att vara tillåtna under arbetstid för kommunanställda.

Detta är en principiell hållning som fler kommuner och även statliga myndigheter rakryggat borde ta efter, och även arbeta fram riktlinjer för religiöst betingade klädesplagg.

En privatsak

Religion är varje människas ensak, och vilken religion man väljer att tillhöra är naturligtvis inget som stat eller kommun skall ha en åsikt om. Den grundlagsstadgade religionsfriheten skall värnas då den innebär att var och en har rätt att utöva sin religion utan att bli förföljd, fängslad eller dödad. Den innebär också att staten inte har rätt att tvinga på någon en specifik religion, du får välja din egen eller välja att vara utan.

Detta innebär dock inte att stat, myndigheter, kommuner, domstolar, arbetsgivare eller andra människor har någon skyldighet att aktivt underlätta för eller finansiera aktiviteter kopplade till religionen. Detta oavsett om det är islam, kristendom, judendom eller pastafarianism.

På skattefinansierade statliga och kommunala arbetsplatser i ett sekulärt land som Sverige, borde frihet från religionsutövande vara den naturliga utgångspunkten.

Vad gäller offentlig sektor är det självklart att skattebetalarna inte ska finansiera privat religiöst utövande på arbetstid. Som arbetstagare förväntas man vara tillgänglig och aktiv, för att på bästa sätt ta ansvar för sina arbetsuppgifter gentemot kunderna. Det vill säga utföra det arbete man de facto har betalt av arbetsgivaren för.

Regleras lokalt

Privata arbetsgivare och arbetstagare bör samtidigt ha större frihet att ta ut svängarna. Vill den lokala butiksägaren representeras av en man i kippa eller kvinna i hijab så är det dennes val. Tycker företagsledningen att det är okej att vissa arbetstagare ska ta paus för att be tre gånger under arbetspasset så är det något som kan regleras lokalt. Vänder man på myntet måste det vara en lika självklar rätt för en privat arbetsgivare att tacka nej till personer som inte förmår att skilja sin religionsutövning från arbetslivet, och tacka nej till personer som känner att de måste manifestera sin religion även på arbetstid. 

På skattefinansierade statliga och kommunala arbetsplatser i ett sekulärt land som Sverige, borde frihet från religionsutövande vara den naturliga utgångspunkten. För arbeten med uniformstvång eller enhetlig klädsel bör det vara ett absolut krav. Då spelar det ingen roll om religionen manifesteras med hijab, turban, kippa eller ett durkslag på huvudet. Ifall ”utövande av religion” inte ingår i arbetsbeskrivningen får arbetstagaren utöva den på fritiden.

Självklart uppstår alltid gränsdragningsfrågor. Är det okej att bära ett kors under polisuniformen? Är en hijab alltid att betrakta som ett religiöst klädesplagg? Är Tors hammare ett uttryck för asatro eller bara en chic accessoar.

Praktisk skiljelinje

Sverige har dessutom ett flera hundra år gammalt kristet kulturhistoriskt arv med många kristna högtider och traditioner, varav flera av dessa är kärnan och kittet som håller ihop vårt samhälle. Den praktiska skiljelinjen mellan stat och kyrka har dock i stort redan dragits under flera decennier. Få skulle säga att de fragment som finns kvar rörande offentliga arbetsplatser är problematiska.

Jag är därför övertygad om att de flesta svenska medborgare – såväl religiösa som ickereligiösa – förstår principen, och välkomnar diskussionen om ett fortsatt värnande om det sekulära samhället.

 

Av Jonas Andersson (SD)

Ledamot i socialförsäkringsutskottet