Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inga barn ska "inte vara bra nog" för idrott

Gustaf Wikström.
Den oanvända hockeytröjan.

Vår 12-åriga son har efter sju år inte längre något hockeylag att spela match i på grund av att han inte är tillräckligt bra, skriver föräldrarna Therese och Gustaf Wikström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Gustaf Wikström.

Pappa.

Spelaravgifterna och sponsoravgifterna var inbetalda. Matchtröjor och träningsoveraller likaså. I år skulle spelarna få sitt efternamn på ryggen. Vår 12-åriga son var så stolt och glad att få bära sin tröja under säsongen. Utöver tröjorna skulle det bildas två lag i år, ett svårt och ett medel/lätt. Utefter träningsnärvaro och kunskapsnivå skulle pojkarna få spela. Vår son kände att om han kämpar på nu så kan han få spela i det svåra laget. ”Ledarna säger att det beror på hur mycket man tränar mamma”, sa han.

På ett föräldramöte lite senare fick vi höra att planerna ändrats. Det skulle bara bli ett lag. Ett svårt.  Men som förälder tror man så klart att alla pojkar kommer få spela, kanske inte lika många matcher som om vi haft två lag, men alla kommer ju få spela och representera sitt lag. Eller?

När vi match efter match noterade att det var samma tio pojkar som blivit kallade kunde vi konstatera att vår son och många med honom inte kommer få spela i sitt lag.


LÄS MER: Det är inte jag som är bra, det är din man som är dålig

 

För att han skulle få spela överhuvudtaget fick han spela en match med ett annat, yngre lag. Där fick han inte får använda sin nya matchtröja, för nummer 20 – hans nummer– användes ju redan av en annan pojke. Vår son fick i stället ett annat nummer och efternamnet ”Börjesson”. Han känner inte barnen i det här laget, känner sig ensam och tycker inte alls att det är roligt. Den tröjan som han var så stolt över och som han så gärna ville använda hänger nu oanvänd.

Efter detta sammankallade vi till ett möte med klubben för att få mer information om vad som händer med våra barn. Vi var ett tiotal föräldrar som träffades. Klubben skyllde på lagledningen och den lösning som lyfts fram är att våra barn kan få spela i andra lag. Oavsett vems fel det är kvarstår faktum att vår son inte har någon plats längre. Han kan inte spela i ett äldre lag där motståndarna är så mycket längre och tyngre än honom. Han vill inte heller spela i ett yngre lag som han aldrig tränar med. Det är inte hans kompisar, han aldrig får använda sin matchtröja och känner ingen samhörighet. Han vill ju spela med sitt lag.


LÄS MER: Till alla er egoistiska, separerade föräldrar

 

Efter mötet fick vi helt enkelt gå hem till vår son och berätta att han måste byta klubb. Vi glömmer aldrig när vi satt där vid bordet och tårarna rann längst hans kinder. ”Jag kan väl fortsätta att träna där, jag behöver inte spela matcher. Jag vill inte förlora mina kompisar”, sa han.

Som vilken vuxen som helst inser man att det kommer inte kännas kul att aldrig få spela match, så vi var tvungna att byta klubb.

Det enda vår pojke ville var att få spela med sina kompisar i sin klubb. Nu provspelar han i olika klubbar och att komma själv till ett helt nytt lag är tufft, det är mycket övertalning och tjat för att ens få honom till träningarna. Det enklaste hade så klart varit att lägga skridskorna på hyllan och lägga av. Men det ska man väl göra för att man inte tycker det är kul med hockey längre, inte för att Viggbyholms IK satsar på att komma med i U13 division 1 nästa år.

Är det så att kvalgränserna till divisionerna ska göra att toppningarna blir så hårda att 12-åriga pojkar slutar? Det är väl precis det här vi inte ska göra mot våra ungdomar. Just nu är hela vår familj ledsna. Framför allt vår 12-åriga son som efter sju år inte har något lag att få spela match i på grund av han inte är tillräckligt bra. Det gör ont att se honom gråta vid köksbordet och inte förstå. Att bli behandlad så här av en "breddklubb" känns inte bra. "Jag tränar ju som alla andra" är hans ord.

 

Therese och Gustaf Wikström

Föräldrar