Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Igelström: Sluta pressa unga idrottare

Emma Igelström, tidigare elit-simmare, varnar för den press som många unga idrottare utsätts för.
Foto: Robin Aron och Joel Marklund/Bildbyrån

Jag ser det överallt i vårt samhälle. Allt kretsar kring våra prestationer och det som ligger utanför oss själva redan från tidig ålder.

Jag har själv varit en barnstjärna – och det förändrade mitt liv, skriver Emma Igelström, tidigare elitsimmare.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I skuggan av 21-åriga Sarah Sjöströms guldjakt under pågående sim-VM ser jag en trend i simvärlden. En trend som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Trenden av extremt unga simmare som tävlar i de internationella mästerskapen.

Vi har kunnat läsa om den tioåriga tjejen Al Zain Tariq från Bahrain som deltar i årets världsmästerskap. Inte i min vildaste fantasi kan jag tänka mig min dotter, Olivia åtta år, stå på ett internationellt mästerskap om två år. Hon vill helst leka med lego och göra bomben när hon badar.  Det är det barn i den åldern gör och ska få göra. Barn ska få vara just barn med allt vad det innebär.

Jag har själv varit en barnstjärna. På min 14-årsdag vann jag mitt första SM-guld för seniorer och senare samma år så vann jag mitt första Europamästerskap. Fram till den där dagen var jag en vanlig åttondeklassare på en småstadsskola. En valig tonåring med en extra kärlek för simning.

Den dagen förändrades allt.


Från och med vårterminen i årskurs åtta levde jag ett dubbelliv. Halva tiden tillbringade jag med mina tonårspolare i min hemstad och andra halvan spenderades på olika platser runtom i världen med kompisar som var många år äldre, vissa av dem till och med dubbelt så gamla som jag. Två världar som jag kastades in och ut i. Till slut kände jag mig inte hemma i någon av dem. Den ena världen där allt handlade om att hitta sin identitet och kliva in i vuxenvärlden, den andra där jag redan ställdes in i ledet som vuxen och allt handlade om prestationer och resultat.

Min tonårstid kom att handla nästan enbart om det mätbara. Medaljer och tider i simbassängen. Betyg i skolan. När mina kompisar i skolan utvecklade sitt känsloliv och började hitta sig själv, grottade jag ner mig i prestationer. Det var det enda jag kunde, det enda jag visste något om. Det var så jag tillfredsställde mitt bekräftelsebehov och mående. Bekräftelse från andra men också gentemot mig själv. Jag blev mina prestationer. Som en konsekvens av detta drabbades jag av ätstörningar. Vem jag var egentligen hamnade i periferin och jag brydde mig inte ens om att ta reda på det. Den stora käftsmällen kom senare i livet när jag kom till insikt att jag måste sluta vara mina prestationer för att skapa ett välmående liv.


Det här handlar inte bara om en trend i simvärlden. Jag ser den överallt i vårt samhälle. Allt kretsar kring våra prestationer och det som ligger utanför oss själva redan från tidig ålder. Det finns ett kollektivt facit på hur saker och ting ska vara. Och i vilken ordning det ska komma.

Redan från tidig skolålder bedöms vi i jämförelse med andra och glömmer lätt bort varje barns unika behov och individuella utveckling.

I samma skenande takt som prestationskraven ökar har den psykiska ohälsan hos unga dramatiskt ökat.

Jag tänker uppmuntra min dotter att hoppa bomben så länge hon vill och så länge hon tycker det är roligt. Jag tänker dessutom hoppa bredvid henne ibland. Bara för att jag vill och tycker det är roligt.

Jag tycker det är dags nu, att vi oavsett i vilken ålder vi befinner oss i hittar ställen i vårt samhälle där glädjen och gemenskapen ska styra. Inte prestationen. Balansen mellan vågskålarna i livet kommer att bli lite jämnare då.


Emma Igelström, en av Sveriges bästa simmare genom tiderna