Idealistiskt lallande har tagit över politiken

DEBATT | POPULISM. Det talas i tid och otid om populism men vad är det egentligen? Någon allmänt accepterad definition existerar inte men klart är att det ingår ett starkt inslag av etablissemangsskepticism. Därför är det ingen slump att populismen återkommit med kraft, för första gången sedan demokratigenombrottet, just under nutidens utpräglade medelklassera. Hur så? Jo, fram till nyligen fanns det både en ”riktig” höger och en ”riktig” vänster. Bästa sättet för missnöjda väljare som önskade realisera nyordning var helt enkelt att rösta på riksdagsoppositionen.

Banalt samtal fyllt av överdrifter

I takt med att alla traditionella regeringspartier glidit mot mitten har oppositionsmöjligheten i riksdagen försvagats. Kraftigt. Det är därför det under senare decennier nästan kunnat kvitta om M eller S hållit i taktpinnen, den största skillnaden i det faktiska regeringsinnehållet har varit kosmetisk. Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen är bara dess formella uttryck. Vilket i hög grad förklarar det politiska samtalets banalisering. För om de reella skillnaderna är små är det nödvändigt att motivera sitt existensberättigande genom att överdriva skillnader. ”Rösta på oss, vi ska minsann ge tre miljarder mer till skolan samt initiera en försvarsutredning.”

Som i en halvtaskig film porträtteras den politiska kampen som en strid mellan de alltigenom goda etablissemangskrafterna och de alltigenom onda uppviglarna.

Oavsett hur mycket PR-folket försöker trumma upp sådana förslag så är dessa inte lika spännande som, säg, kärnkrafts- eller löntagarfondsfrågan. Därför simuleras nu också differentiering, precis som på produktmarknaden, genom livsstilsmarknadsföring. ”Köp Gillettes rakhyvlar och du blir en bättre människa. Rösta på oss, framför allt, för att vi har ’rätt’ värderingar.” 

LÄS MER av Mark Brolin: Lyssna på väljarna och skärp er hela bunten!

Opportunisternas spelplan

Det är inte så lite ironiskt att ultraetablissemangare som Lööf, Björklund och Fridolin vill att vi ska avfärda populistfenomenet som simplistiskt. Visst, det är alltid lätt att identifiera simplistiska resonemang i alla politiska läger. Frågan är ändå om det i dag existerar något mer förenklat förhållningssätt än det som representeras av just Lööf, Björklund och Fridolin. Lite som i en halvtaskig film från 40-talet porträtteras den politiska kampen som en strid mellan de alltigenom goda etablissemangskrafterna och de alltigenom onda uppviglarna. Populistisk är inte denna simplifiering, då krävs ju också ett anti-etablissemangsinslag. Däremot är den opportunistisk så att det bara visslar om det. Eftersom väljare som krävt nyans behandlats som kättare har många tvingats in i anti-etablissemangsfållan. 

LÄS MER: Brunsmetningen av SD kommer bara att öka

Varför brukar då populistpartier bara bli dagsländor? Jo, för traditionella partier brukar ha vett att triangulera argument som är värda beaktande. Sedan kan populistiskt skval, oftast, enkelt krossas genom större intellektuell både bredd och tyngd. Se Ukip:s öde i Storbritannien; ett parti som fallit ihop med ett magplask och bara har en chans att återuppstå som politisk kraft ifall etablissemanget backar från tidigare triangulering. 

Den intellektuella tyngden saknas

I Sverige har traditionella partier bara triangulerat de goda populistargumenten lite halvhjärtat – eller inte alls. Den större intellektuella tyngd – som alltid tidigare åtföljt partier som har en lång erfarenhetsbank att luta sig mot – lyser i dag med sin frånvaro. Detta beroende på att idealistiska modelltänkare skjutit fram sina positioner på gräsrots- och realiafolkets bekostnad. Förvisso brukar idealistiskt lallande följa när ett och samma läger dominerat den politiska scenen länge. Men förutvarande lallande har alltid haft höger- eller vänsterprägel. Dagens lallande har, för första gången någonsin, utpräglad mittfältsprägel.

LÄS MER: Strandhälls och Löfvens farliga förvanskning av sanningen

Finns det någon uppsida när det politiska samtalet kan beskrivas som ett möte mellan populism och opportunism? Ja. Det är öppet mål för det första parti som, i nygammal anda, kombinerar gräsrotsförankring, väljarrespekt och äkta intellektuell tyngd.

Av Mark Brolin

Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare

Initiativtagare till det internationella tvärvetenskapliga samarbetsprojektet ”Cracking populism: How to heal broken nations”.