DEBATT. Världens befolkning åldras och nu går det snabbt. De närmaste 30 åren väntas antalet personer över 65 år öka med en miljard och i Sverige med en miljon, från dagens drygt två miljoner. Människan ser ut att bli den första art på jorden där äldre blir fler än de yngre i antal.
Forskare världen över fokuserar nu på att öka hälsolängden i livscykeln genom att skapa förutsättningar för ett ännu friskare liv med färre sjukdomsdagar. Redan är dagens äldre mer välutbildade, lever ett allt längre och friskare liv och har bytt käpp mot motionsstavar.
Yngre anses mer värda
I Sverige talas välmenande om ”våra gamla” och alla människors lika värde. Men i praktiken – och bortom högtidstalen – anses yngre lite mer värda. För det ökande antalet äldre innebär stora utmaningar, som det heter, vilket bland annat betyder att samhället står inför stigande kostnader för vård och omsorg. Politikerna tycks golvade av denna insikt och bortser från att äldre också kan vara en resurs.
För några år sedan kom Arbetsmiljöverket med en rapport som visade att arbetsgivarna är okunniga om vad äldre kan tillföra arbetslivet. Sådant som erfarenhet, överblick, prioriteringsförmåga och hög arbetsmoral.
Trist utveckling
Forskning visar också att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten bevaras långt upp i åldrarna. Bland akademiker ökar den till och med. Sambanden är slående men erfarenheterna nedslående. Ty vi ser nu en trist utveckling där åldersskuggan faller allt längre ner i åldrarna.
Sannolikheten att gå vidare i en rekryteringsprocess sjunker redan i 40-årsåldern och vid 65 är chanserna nästan obefintliga. Trots att stora delar av arbetsmarknaden skriker efter personal och trots att fjärde pensionär vill fortsätta arbeta om de erbjuds anpassade villkor.
Men många arbetsgivare tycks sakna strategier och verktyg för hur man rekryterar och behåller medarbetare längre upp i åren. Behovet av en ny arbetsmarknadspolitik som främjar ett uthålligt arbetsliv för alla åldrar är stort.
Sverige bland de sämsta i världen
Enligt World Values Survey är Sverige det fjärde sämsta landet i världen på att respektera äldre personer. Endast 20 procent ser på personer över 70 år med respekt. Och bland de länder som har den allra högsta andelen 70-åringar med högt socialt anseende hamnar Sveriges näst sist.
Till skillnad från rasism och sexism har ålderism länge gått under radarn och därför blivit den svåraste diskrimineringsgrunden att komma till rätta med. Den gör sig påmind inte bara i arbetslivet utan också i många andra sammanhang som inom vården, på banken, i medierna och inte minst i våra politiska församlingar.
Livserfarenhet som inte tas tillvara
Personer äldre än 65 år representerar 26 procent av valmanskåren men utgör bara 3 procent av antalet ledamöter i den nya riksdagen. Snittåldern i både riksdag och regering är cirka 46 år. Det kan jämföras med att snittåldern i det amerikanska representanthuset är 58 år och i senaten 64 år, samt att presidenten nyss fyllt 80.
Märkligt då att när pensionsåldern höjs och fler förväntas arbeta längre upp i åldrarna, är seniorerna så kraftigt underrepresenterade inom svensk politik. Denna utarmning ger inte bara upphov till sämre representation, den riskerar också att äldres överblick och långa livserfarenhet inte tas tillvara när allmänpolitiska prioriteringar diskuteras.
Av Jöran Rubensson
Tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF, och expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer.
