Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I kväll måste Fredrik Reinfeldt ge oss svar

Krävs på svar. "Vad säger vi till våra barn när det inte är klart att de kommer att få det bättre, Fredrik Reinfeldt?". Det undrar Gudrun Schyman. Foto: Roger Vikström

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Politikerveckan på Gotland är i full sving. Många är här. Man ska visa upp sig. Det har blivit mer utställning och mindre åsiktsutbyte. Priserna på lokaler och boende trissas upp och gör det nästan omöjligt för icke-etablerade och själv-finansierade grupper att medverka. Gotlands kommun som arrangör behöver nog ta en diskussion om hur man ska stävja den här utvecklingen. Det är ändå något unikt detta att under några dagar blanda högt och lågt, politiskt och privat, proffs och amatörer. Och den demokratiska dialogen blir allt viktigare i takt med att förtroendet för "politiken" sjunker.

Partierna har också ett ansvar. Särskilt partiledarna. Och särskilt statsminister Fredrik Reinfeldt och statsministerkandidaten Stefan Löfven. Till exempel genom val av tal.

I kväll vill jag höra Fredrik Reinfeldts reflektioner kring det faktum att vi lever i en tid med utmaningar som vi aldrig tidigare upplevt, med ett samtidigt sammanbrott inom traditionell kapitalism, klimat och samhällskonstruktion. Vi bär tillsammans en förvirring som jag vill sammanfatta i frågan: "Vad säger vi till våra barn? "

Mina bägge föräldrar växte upp i fattiga hem. Deras föräldrars uttalade förväntningar var att deras barn skulle få det bättre. Mina föräldrar fick det bättre än sina föräldrar. Men de levde kvar i den samhällsklass som fortsatte att bäras av en önskan om att barnen skulle få det bättre. Och det fick vi. Jag och min bror. Vi hade det inte alltid lätt men vi fick bättre utbildning, betydligt bättre materiellt ordnat, till och med en liten buffert på banken.

När jag växte upp var det inte så farligt att börja jobba efter nian. Vi var flera i klassen som gjorde det. Och det fanns jobb. Att läsa på kvällarna och komma igen senare var ganska enkelt, om man ville. Det fanns till och med kryphål i högskolans bildningsstaket, för oss som inte tog studenten. Ville man inte plugga fanns ett vuxenliv med ekonomiskt självbestämmande som hägrade. Det gick att realisera redan innan tjugo. Det fanns bostäder så man kunde flytta hem- ifrån. Det fanns sociala skyddsnät som inte var så stigmatiserande. Ordet utanförskap fanns inte alls.

Det var inte bättre förr men det var lättare. Man var inte så utsatt när man var utsatt. Man var inte så fattig när man var fattig. Det fanns fler. Fasader-na var inte så putsade. Fixeringen vid det totala självförverk-ligandet bara genom lönearbete fanns inte. Du var inte ditt arbete. "Vad gör du?" var inte första frågan. Snarare "vem är du" och "hur mår du?" Föreställningen om att var och en, ensam, genom individuella val vid köks- bordet eller vid datorn, helt själv skulle forma sitt liv, fanns inte. Medvetenheten om makt- frågorna i samhället var större. Kunskapen om fattigdomen fanns levande i vår föräldrageneration. Därav - du ska få det bättre!

Genom Sveriges historiskt snabba utveckling från fattigdom till välstånd har strävan efter att få det bättre förts från generation till generation. Vi har alla påverkats av detta. Vi är många som hört våra föräldrar säga just detta - du ska få det bättre!

Föräldrars förväntningar och förhoppningar är en stark drivkraft. På gott och på ont.

I dag kan det göra ont. Vi är många som känner oro över att barnen, och barnbarnen, inte kommer att få det bättre. De kommer kanske att få det sämre. Vad säger vi till våra barn då? Vad skickar vi med dem som drivkraft? Om det inte finns något kollektivt "vi" att ta sats ifrån, hur får de unga då trampoliner?

Något håller på att gå förlorat. Samband och sammanhang. Mening och möjligheter. Kreativitet och kärlek. Extremindividualismen skymmer sikten. Vi blir blinda. Frustrationen får destruktiva utlopp där det inte finns konstruktiva möjligheter. Kvinnor vänder det inåt, i ohälsa. Män vänder det utåt, i våld. Kön och klass. Inget annat. Det är svårt nog.

Ett överdrivet individualistiskt samhälle producerar självförakt på löpande band. Tillsammans med den extremt konsumtionsdrivna ekonomiska politiken undergrävs möjligheten för många människor att överhuvudtaget kunna se sig själva i en berättelse som leder till något bättre.

Det är första gången i historien som vi upp- lever detta. Att vi inte med en självklarhet vet vad vi ska säga till våra barn. Vi vill dem väl och vi önskar dem bra liv men är inte säkra på vad som är ett bra liv.

När lösningen inte längre ligger i ökad materiell konsumtion och stereotypa könsroller - vad säger vi då? Jag väntar med intresse på svar från Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna.


Gudrun Schyman

talesperson för Feministiskt initiativ