Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I flyktingfrågan har nästan allt gjorts fel

Bertill Torekull.

Foto: Tomas Leprince

Åsa Romson och Gustav Fridolin.

Foto: Lisa Mattisson Exp

Att fullt ut ta ansvar hade, om Åsa Romson avgått, skänkt en ny moralisk auktoritet åt ett parti som försvunnit till anonymitet i Löfvens så kallade "samarbetsministär".

Ibland krävs tydliga offer i politiken, skriver miljöpartisten Bertil Torekull.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Allt verkade synkroniserat – just de ledamöter i regeringen, som har svårast att tala helt och rent och lugnt när det som mest behövs, fick presentera de nya ultimata ukaserna om invandringen. Alltså inte Anders Ygeman och Peter Hultqvist, inte heller Morgan Johansson och Gustav Fridolin men, ja, statsminister Stefan Löfven och hans vice, Åsa Romson.

Den enda skillnaden dem emellan var att en av dem nästan grät. Eftersom män inte får gråta, fick det bli regeringschefens formella ställföreträdare. Det gjorde Åsa Romson bra och med all rätt. Det finns tusen skäl att fälla oändligt med tårar. Endast ett realt alternativ förelåg. Att avgå. Avgå utan krumbukter, med alla känslor i behåll samt dessutom hedern att ha erkänt ett komplett misslyckande. Och då är det där med Auschwitz mest ett litet feltramp på trottoarkanten – ty är man blind så är man.

 

Att avgå skulle på ett miljöpartiplan annars ha känts hygieniskt.

I flyktingfrågan har nämligen regeringen och därmed Miljöpartiet efter ett olidligt vacklande som varat hela detta år nästan gjort allt fel. Förnekelsen, blindheten har varit genuin. Organisatoriskt dokumenteras den genom den spektakulära frånvaron av en formell, exklusivt för vårt just nu mest betungade departement, utsedd invandrarminister. Morgan Johanssons beundransvärda insats förutom att vara justitieminister får inte skymma statsministerns roll – han har aldrig förstått allvaret i vad som kallas vår tids folkvandring. Så fick invandringen bli ett slags grymt extraknäck för vännen Morgan.

Det skrivs nu en berättelse av regeringen att allt beror på den extrema och oväntade ökningen av antalet flyktingar efter sommaren föranledd av upptrappningen i Syrien, 80 000 flyende på en månad. Man skulle alltså ha tagits på sängen. Detta gränsar till medveten lögn.

På påskdagen i år publicerade jag här på Expressen Debatt ett förslag om ett tillfälligt stopp i invandringen. Redan då kunde nämligen vi som bodde på lokalt utsatta platser i den svenska provinsen med egna ögon se att systemet höll på att bryta samman. Vi kunde inte ta hand om människorna som kom på ett bra sätt.

Min debattartikel har delats, gillats och kommenterats över 40 tusen gånger av Expressens läsare, en siffra som visade att folk kände igen sig.

Skolan, vården, polisen, bostadsläget – hela samhällen stod under hård stress. På ledarsidan i Expressen tillhörde Anna Dahlberg dem som gång på gång uppmärksammade eländet. Endast de styrande blundade – Miljöpartiets invandringsexpert Maria Ferm uppmanade mig att lära av Raoul Wallenbergs kamp mot nazisterna...

 

Inte förrän i oktober någon gång vaknade statsministern till, men förblev i ordvalet diffus, snubblande svårförståelig som om han inte riktigt vågade tala ut om till exempel volymen. Man kan förstå honom. Det var Miljöpartiets, koalitionspartnerns, stora frihetliga och humanitära insats att tvinga alliansen att med Reinfeldts klassiska ord "öppna våra hjärtan". Den nya moderatledningen har raskt och rått realpolitiskt klippt alla band med den mycket öppna om än blåögda politik som förre statsministern, under förvisso mildare omständigheter, byggde på det nära samarbete som Maria Ferm personligen envist och skickligt gestaltade.

Att fullt ut ta ansvar för den politiken i det förflutna hade om Åsa Romson avgått skänkt en ny moralisk auktoritet åt ett litet kämpande parti som försvunnit till anonymitet i Löfvens så kallade "samarbetsministär". Ibland krävs tydliga offer i politiken, Ture Königson i ATP-striden är ett lysande exempel. Man kunde för MP:s del i och för sig tänka sig en annan demonstration av personligt engagemang än just den fällda publika tåren.

Ty vad kostar en tår, innerst? Ingenting. Låt oss i stället säga att varje MP-minister låtit meddela att – som partiet självt föreslagit – var och en gett husrum åt en flykting. Jag har själv anmält mig i Simrishamn för ett sådant åtagande. Något mer än gråt hade behövts att åskådliggöra att politisk lidelse och vanlig mänsklighet i praktiken kräver ett personligt risktagande och inte bara handlar om att njuta maktens sötma.

 

Bertil Torekull

Ersättare i riksdagen (MP), tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och grundare av Dagens Industri

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!